Göteborgsposten – 1 maj 1874, sida 1

— Genom stt gifta mig med henne skall jag befästa min ställning på Tressilian, tänkte han. Och ehuru naturligtvis ingenting kan resa sig i vägen för min närvarande lycka, skulle hon dock i nödfall vara en sköld för mig. Han greps af längtan att få veta, huru högt han kunde stå i hennes tycke. — Hvad vi är ifrigt sysselsatt, Blanche, sade han i skämtsamt förebrående ton. Ni tänker mera på denne omöjlige blå hund än på en bedröfvad vän, som önskar tala med er. Blanche sänkte sitt arbete, under det hennes ansigte öfverdrogs af en liflig rodnad. — I egenskap af qvinna, sade hon småleende, är jag alltid färdig, då någon kommer för att tala med mig. Hvad har ni att säga mig, Guy? — Ganska mycket, svarade Lowder. Jag vet knappt hvad jag skall börja med. Jag kunde tala om våra barndomsdagar, då jag först lärde att beundra er. Eller om era förtjusande systerliga bref, som jag bär närmast mitt hjerta. Eller ock kunde jag säga er, huru öfverraskad och förtjust jag är öfver att finna er vara förverkligandet af det älsklighetens ideal jag i mitt hjertas innersta under åratal drömt om. Jag kunde tala om något af allt detta, ty er skönhet och era fullkomligheter äro det thema, som sysselsätter alla mina tankar. Om jag vore poet, skulle jag i er finna ett ämne, som skulle göra mitt namn odödligt. Om jag vore målure, skulle ett porträtt af er låta mitt namn räcka så länge som målarekonsten skulle vara känd. Men då jag ej är annat är hvad jag är, huru skall jag väl kunna finna ord, som uttrycka blott hälften af hvad jag känner? Blanche rodnade ånyo och starkare än förut. Lovders granna smicker lät i hennes oerfarna öron som den ljufvaste musik. Hon hade länge älskat en idealisk Guy. och nu trodde hon sig i Lovder skåda hjelten i sina jungsruliga drömmar: