Göteborgsposten – 30 april 1874, sida 1

att drifva någon systematisk opposition mot denna i och för sig så naturliga fordran, att lönerna endast måtte höjas så mycket, att de skola svara mot hvad de ursprungligen voro, och att tillägget icke skulle betraktas såsom en tillfällig nådegåfva, var naturligtvis Jaabek. I sin Folketidende undsägnar ban med den ena uppsatsen efter den andra om embetsmännens och deras hustrurs och döttrars lyx, dagdrifveri, njutningslystnad och vällefnad. När sinnligheten har fått öfverhand, säger Jaabeek, så vittnar historien, att folkets lott är undergång. När falsk kultur och lyx få öfvertaget, så ödelägges också nationaliteten. Härpå har det danska väldet troget arbetat i 400 år; så har också vårt s. k. intelligensparti sedan gjort, under det att dess mest inflytelserika medlemmar, embetsmännen, åtnjuta de största penninglöner, oaktadt mycket af denna intelligens föga gagnar oss. När det goda i den norska folkandan undergräfves — af embetsmannaklassen — folkets religiositet, (presterna hafva obilliga fördelar vid barndop, begrafningar, vigsel m. m. dylikt, som icke är vigtigare handlingar än att köra gödsel, att städa sin bostad m. m.), frihetssinne, tapperhet, trofasthet, ärlighet och arbetslust till intet göras tillika med-det tarfliga lefnadssättet, seder och språk; då är det förbi med nationaliteten, det gamla norska folket är icke mera och dess historia är slutad! — — Jaabek har glömt att anföra, att de allra flesta embetsmän i en ålder af omkring femtio år lefva med familj på en lön af 500— 800 specier, och att ingen vid universitetet bildad man, som nu träder in i statens tjenst, kan förnuftigtvis göra sig förboppning om att någonsin uppnå en större lön än 800 specier. Detta gäller äfven militärståndet. Om lyx och vällefnad bland de norska embetsmännen, för så vidt de äro hånvisade att lefva af hvad de af staten uppbära, har visst ingen hört talas, utom i Jaabeks blad, men deremot väl om sträng hushållning och försakelser. Det betänkligaste i dessa förhållanden är, att un der de senare åren en mängd unga män, som hafva blifvit studenter, gå öfver till de praktiska yrkena, och att den tid tör komma, då endast de mindre duglige söka statens tarfligt aflönade tjenster och alla föredraga privatmannens bättre ställning. Under allmän spänning började debatterna i fredags, fortsattes lördagen, både föroch eftermiddag, och skola först afslutas i morgon förmiddag. En liten episod inträffade genast, som väckte uppmärksamhet. Presidenten, Sverdrup, förklarade, att han på grund af illamående icke fann sig i stånd att utföra sina funktioner, och öfverlemnade sin plats till v. presidenten. I sitt hem blef ban på eftermiddagen angripen af en af dessa allvarliga bröstaffektioner, som icke sällan infinna sig under hans ifrigaste strider i stortinget. Läkare förklarade, att om han icke höll sig tillbaka och skötte sig något litet, äfventyrade han att en gång dö på stället midt under en varm diskussion i stortinget, Sverdrup svarade lugnt, att detta skulle vara en skön död, utarbetade under eftermiddagen och in på natten sitt tal för den följande dagen, då han höll ett glänsande föredrag i stortinget på öfver en timme. Införandet af årliga storting skulle kunna lögga oppositionens begåfvade, men nervöse och hetsige barårförare i förtid i grafven. Hvad som knyter ett allmänt intresse vid debatterna om lönetillägget — utöfver det speciella, som närmast angår embetsmännen — är, att här inlägges det förnämsta oppositionsthema, som i många år har ställt partierna fiendtligt emot hvarandra. Man torde af denna debatt lättare än någon annan lära känna både partiställningen nu för tiden och stortingets egentliga färg. Som vanligt var uppmärksamheten mest rigtad på, hvad Jaabrek och Sverdrup skulle säga och på, huru många, som skulle understödja dew. Jaabek uppträdde också först och sökte i ett långt föredrag att visa, att det i verkligheten icke vore någon dyrtid, då alla priser redan hafva begynt att sjunka starkt — han angaf bland annat kol och jern såsom regulatorer för priserna —, och, om man väntade till nästa år, skulle en utjemning inträda och all dyrtid förmodligen upphöra. Hans uppskofsförslag föll dock med 100 röster, och vid detta tillfälle fann man, att det i stortinget nu knapt finnes 8 fullblodsjaabeekianer, som följa sin mästare i ljuft och ledt. i Sverdrups förslag var så till vida liberalt, som han föreslog 30 44:s tillägg för lönerna under 400 specier och ville, att tilläggetaskulle gälla från 1 april d. å, medan de öfriga förslagen gingo ut på 25 4; från den 1 juli. Deromot satte Sverdrup gränsen för 2 aa a RT RR H. AUUAA