Göteborgsposten – 29 april 1874, sida 1

mrs Popley ut ur det inre rummetävridande sina händer i förtviflan. — Oh, miss Olla! utbrast hon, jag fruktar att ban ändock skall vinna sin önskan. Ni skall bli tvungen att gifva vika, min arma älskling, mitt lam. — Om jag ej gifver vika af medlidande för den stackars Jasper Lowder, så var förvissad om, att jag aldrig skall gifva vika af medlidande för mig sjelf, mrs Popley, förklarade Olla allvarligt. Men ei ens. för denne olycklige unge mans akull kan jag göra detta störa onda för att godt deraf må komma. Jag måste hålla fast vid min grundsats äfven i dessa svåra pröfvostunder. Jag måste handla hederligt och enligt mitt samvetes bud och lemna det öfriga åt Gud. Hvad Vicinis beträffar, tror jag ej, att de skola släppa Jasper Lowder ifrån sig, eller att han kan bli tagen ifrån dem utan deras samtycke. I detta ögonblick hördes nerifrån terrassen Popley ropa på sin unga herrskarinna. Olla sprang ut på balkongen. Popley stod nerunder och såg uppåt med sorgset ansigte. Krigger och hans hund voro på kort afstånd derifrån hållande vakt såsom vanligt. — Hvad är det fråga om, Popley? frågade den unga flickan i låg ton, i det hon lutade sig fram öfver balustraden. — Tyat, miss Olla, svarade den trogne tjenaren, i det han misstroget såg sig omkring. Jag har nyss kommit från signora Vicinis. . — Hur är det med Jasper Lowder? frågade flickan oroligt; mår han bra? — Ja, miss Olla. — Hvad har då händt? Åter kästade Popley en blick omkring sig. Derefter yttrade han i en ton så låg, att ej Krigger skulle kunna höra hvad han sade: — Tomaso Vicini är död, miss Olla!