mal man, som planterar eller onplanterar, tror jag, och som akulle bli förtjust, om ni ville ropa på honom. Hon pekade på en gammal gråhårig man, som stod framåtlutad nära en blomstersäng ej långt derifrån, men fullkomligt omedveten om att de voro i närheten. Sir Arthur var i begrepp att tala, men Blanche satte skämtsamt ett, finger framför munnen, dermed åläggande honom tystnad, — Nå, Guy, sade den unga flickan, ropa på honom. — Men jag kommer ej ihåg hozom, sade Lovder förlägen. Deraf, att jag. minns trädgårdsmästaren, följer ej att jag skall minnas hans biträden. — Men minnes ni trädgårdsmästaren? frågade Blanche. — Vieserligen. Jag minnes honom fullkomligt! Hvar är han? Blanche skrattade gladt. Sir Arthur såg missnöjd ut. Plötsligt fattade Lowder orsaken till sir Arthurs missbelåtna min. Blanche pröfvade hans minne genom att göra honom till föremål för ett skälmstycke. För ett ögonblick svällde hans hjerta af vild förbittring mot henne. Sedan antog han en lugn min och yttrade lätt: — Säg ingenting, Blanche! Vänta till dess han lyfter .upp hufvudet och vänder ansigtet hitåt. Jag kan ej ännu 8e hans drag tydligt. I detta ögonblick lyftade den igamle trädgårdsmistaren upp hufvudet och vände ett skrynkligt, åldrigt onsigte mot gruppen. Lovder lät höra ett utrop. — Ah, är det inte gamle Luke sjelf! utbrast hen. Den gamle mannen har ej förändrats i ett enda drag — — ej ens i en skrynkla — sedan jag såg honom sist. Blanche skrattade och sir Arthur såg belåten ut. — Min bäste Guy, sade han; denna svaghet i ditt minne är mycket nyckfull. Den. skall ej förorsaka dig särdeles stora olägenheter, lugn och hvila under några dagar skola i förening med Blanches och min omvårdnad