RGSAOAOAA — ha hufvud för politiken. Om de, i stället för att forcera indragningen af prisidentlönen i kommerskollegiet genom riksdagens ensidiga beslut, nu nöjt sig med att låta riksdagen besluta en und. framställning dels om kollegiets indragning eller förändrade organisation, och dels derom, att till dess den frågan blifvit slutförd, presidentsplatsen måtte fortfarande stå vakant, men deremot alls icke rört vid presidentslönen, så är det ganska troligt, att, då den framställningen skulle i statsrådet förekomma, hade en landtmannaministår dermed fått taga befattning, och någon tillsättning af presidentsembetet hade icke heller då kommit i fråga. Men då såsom grundsats uppställdes, att riksdagen ensidigt kan indraga ordinarie anslag, då, om denna grundsate obetingadt godkännes och konseqvent tillämpas det kan leda. derhän, att riksdagen, under förevändning att befordra reformer, indrager aflöningen äfven för sådana statsinstitutioner, som äro nödvändiga för styrelsens jemna gång, och således 89 S Regeringsformen blefve kraftlös, utan att på grundlagsenligt sätt vara upphäfd, så är det uppenbart, att de, som aktivt medverkade till ett sådant beslut, som angriper kronans prerogativ, allraminst voro lämpliga: att för närvarande tid i statsrådet inrymmas. Det har genom det ofta omnämnda erbjudandet till presidenten frih. De Geer visat sig, att konungen är beredd till eftergifter i alseende på sitt prerogativ, men deraf följer alls icke, att eftergifvenheten är obegränsad, och det vore mer än eftergifvet, om konungen skulle låta påtvinga sig en minister, hvars ledamöter, för att behaga det parti de i riksdagen tillhört, hyllat och befrämjat åtgärder, som stå i strid med: grundlagen. Det är således mycket sannolikt, att, om en ministr skall inträda, icke blir den en sådan, som i sin meritförteckning kan upptaga: Åangripit kronans prerogativ: De flerxta gemensamma voteringar, som verkställts under kamrarnes sammanträden sist). måndag, tisdag och i dag hafva utfallit enligt sregeringens framställningar. Men genom riksdagens beslut i 27:de voteringsfrågan har ministeorkrisen införts i ett nytt skede, och måste nu på ett eller annat sätt afslutas. Genom riksdagens beslut, gifvet i Första kammaren med 41 röster och i Andra kammaren med 124 (mot 81 och 63) har kommerskollegiets stat blifvit nedsatt med 6000 kronor (motsvarande presidentlönen). Då det: här gäller grundsatsen — riksdagens befogenhet att ensidigt indraga ett ordinarie anslag —, då denna befogenhet enligt civilministerns bestämda uttalande icke eger stöd i grundlagen, så har nu en konstitutionel konflikt börjat, den första under konung Oscar II:s regeripg. Het måste nu ganska snart visa sig, huru denna kooflikt at konungen uppfattas. Han har endast att välja emellan två lika skickelsedigra åtgärder. Den ena att omgifva sig med on sådan minister, som tillstyrker konungen att gilla riksdagens ofvannämda beslut, och således att acceptera den betänkliga tendens, som gjort sig gällande att förrycka den konstitutionella maktfördelningen, i det att riksdagen mer och mer vill gripa in i styrelsens funktioner och med öfverskridarde af sin egen myndighetssfer tager den administrativa ledningen ur regeringers hand. Den andra, och motsatta åtgärden är, att konungen omgifver sig med en sådan ministör, som vill: hålla på den i grundlagen. bestämdt anvisade maktfördelningen, som vill hålla kronans prerogativ okränkt, söm derföre vill att beslut om ordinarie arslags indragning skola fattas af båda statsmakterna gemensamt, och som töljaktligen tillråder konungen, då riksdagens ofvannämnda beslut i statsrådet föredrages, att ogilla detsamma, samt att anbefalla statskontoret att till K. M:ts disposition hålla det ilrågavarande anslagsbeloppet. Men öfver allt tvifvel är, alt den ministör, som tillstyrker konungen att fatta detta beslut, måste af nästa riksdags konst-utskott ställas under ätal inför riksrätt. Vidtages icke denna åtgärd, så har utskottet dermed godkänt ministerens uppfattning af grundlagens mening, och dertill kan ej utskottets majoritet drista sig att medverka. Vidtages åter den antydda åtgärden, så kommer tvistefrågan att på fullt konstitutionelt sätt afgöras, och dermed huruvida stäterådet i föreliggande fråga uppenbarligen handlat emot rikets grundlag, eller rätt förfarit. Alt utskottet skulle inskränka sig till den åtgärd, som 107 anvisar — den nemligen, att anmäla frågan för riksdagen, öfverlemnande till den att hos konungen göra framställniog om statsrådens skiljande från embetet — är icke tänkbart, enär det icke gäller huruvida statsrådet icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, utan huruvida statsrådet up