Riksdags-Kaleidoskop 1874. XXX. . Den 22 april. Att redan nu återkomma till den besynnerliga ministerkris, som inträdde, då excelleneen Adlercreutz till konungen öfverlemnade sin afskedsansökning, och som blifvit mera invecklad tillfölje af de yppade svårigheterna att finna en ny justitiestatsminister, skulle jag ej tillåtit mig, om icke på senaste tiden åtskilligt inträffat, som eger sammanhang med och belyser denna kris, den må nu vara akut eller kronisk. Under normala förhållanden skulle den omständigheten, att justitiestateministern frånträder sitt embete, icke framkalla någon ministerkris, enär våra grundlagar alls icke gifva innehafvaren af detta embete karakteren af konseljpresident. Men våra inre politiska förhållanden äro för närvarande icke normala, ohuru det torde falla sig ganska svårt att klart angifva, huru de rätteligen äro beskaffade, och ändå svårare att anvisa, huru de skola införas på det rätta spåret. Sä till vida är likväl situationen klar, att ett ganska manstarkt konsortium, men tillika af synnerligen heterogena elementer sammansatt konglomerat inom riksdagen har föresatt sig, att en ny minister skall komma till styret. Det har visserligen blifvit sagdt, att den skulle införa ett nytt regeringssystem; men hvari detta skulle bestå, har icke klart och bestämdt angifvits. På den nya ministerens program kan väl upptagas embetaverkens reorganisation och en förenklad statsförvaltning, men detta innebär långt ifrån ett nytt regeringssystem, utan blott en liten del af detsamma, och den är föröfrigt upptagen i det nuvarande. Men deremot är otvifvelaktigt, ehuru det icke blifvit bestämdt uttaladt, att — oberäknadt den, hos många rådande personliga åtrån att komma in i rådkammaren — hufvudsträfvandet går ut på att sätta en sådan ministör till styret, hvilken i afseende på grundskatterna, indelningsverket och det blifvande försvaret villigt fogar sig efter och tillgodoser det stora landtmannapartiets intressen. Emellertid har det redan visat sig, att vida större svårigheter mött, än någon ännu för blott en månad sedan föreställde sig, att bringa en sådan minietr till styret — ja till och med att få de tio namnen så eammanfogade på papperet, att af dem bildades en homogen och presentabel ministör. Oaktadt konungen i presidenten friherre De Geers hand lade en makt, som hittills icke blifvit antörtrodd en enskild man, vågade dock friherren icke åtaga sig det stora ansvaret att bilda en ny. miristör, fastän det erbjöds honom att blifva; hvad man skulle kunna kalla, denna ministera oacillerande regulator. Sedan frih. De Geers vägran att mottaga konungons anbud blifvit ostantliggjordt genom deklarationen i Posttidningen d. 24 mars, kan det icke längre sägas, att inga allvarliga åtgärder vidtagits för att bilda en ny ministör tagen bland de män som äro mest framstående inom den stora grupp, som. vill att den nuvarande skall af en annan efterträdas. Det var emellertid just för denna grupp allt annat än smickrände, då sfrih. De Geer icke med den eller af den ville bilda en ny ministår. Numera är det äfven allmänt kändt, att justitiestierådet Almqvist, erbjuden att blifva justitiestataministor, mottog uppdraget alt bilda en minister och att en, om än icke sulltalig, ministerlista blifvit uppgjord, med hvilken åtminstone de af oppositionen i Första och Andra kammaren, hvilka på den förekommo, voro belåtna; men den kombinationen drabbades af et svårt missöde under påskdagarne — den gick nomligen sönder, andra säga att den slogs sönder — ett faktum är, att den åtminstorie icke på halstannat år eller så omkring kan med någon effekt presenteras. Man kan nu visserligen säga, att för det lifliga blodet blir en sådan väntan allt för lång; men med detta stora mål för ögonen skola vi förr eller senare enas om dess uppnående, och väl vetande, att årtionden äro minuter i nationernas lif, skola vi föga bekymra ose om stoftkornen, som möjligen fästa eig vid kuggarne på tidens ur, för små att hindra pendelas jemna gång?, yttrade hr Emil Key i sitt tal vid festmiddagen sör de svenska riksdagsmännen i Kristiania. Det är icke alls osannolikt, att om en landtmannaminister ännu icke lyckats intaga atatsrådstaburettorna, så har oppositionens ledare att derföre skylla sig sjelfve. De ha verkligen stått den till hälften öppnade konseljen så nära, ait de kunnat der inträda, eller intränga, om de icke, när dörren stod halft öppen, gjort sig skyldiga till en så stor betis, att man kan vara frestad antaga, att de icke ———————LV-LL 2 1 (JFA.. lJ-2