Göteborgsposten – 23 april 1874, sida 1

grannar, och hvilka du höll af som om de varit dina bröder! — Det är högst märkvärdigt, sade Lowder med eit uttryck, som tycktes utvisa ett bemödande att draga sig till minnes. Jag har hört namnet — jag menar, att jag känner igen det! Om jag vore tillbaka i slottet, skulle jag säga det genast — han tänkte på den lilla anteckningsbok han bar i sin ficka, densamma som han stulit från Guy, men som han ej vågade öppna nu. Det är lättare att minnas der än här, tillade han såsom förklaring. Det är för märkvärdigt, att namnet skall ha fallit ur mitt minne. — Du kan väl åtminstone minnas namnet på den unga dame, som bor i det hus du påpekat? frågade sir Arthur. Hon var en gång ute och rodde med dig på denna flod, och båten kantrade, som du vet. Du räddade hennes lif, nästan på bekostnad af ditt eget, och du har ett märke på din arm, hvilket ännu denna dag kan påminna dig om äfventyret. Din arm blef sårad — helt visst har minnet nu vaknat hos dig? — Visserligen, stammade Lowder, ej vetande huru han skulle svara; — Du måste minnas orsaken till: detta märke! Du sade mer än en gång, att det alltid skulle gifva dig en påminnelse, en icke obehaglig påminnelse, om miss — Nå hvad heter hon nu? ; Sir Arthur väntade ifrigt på. svar. Lovder ansträngde sitt minne för att komma på namnet. Han kände till historien om denna räddning, ty han hade hört Guy omtola den, och namnet på hjeltinnan i berättelsen var näston på hans tungspets. Det var sällsamt, att det dock skulle undgå honom, tänkte han och svor inom sig ve och förbannelse både öfrer namnet och den, som frågade efter det. Å (Forts.