Göteborgsposten – 22 april 1874, sida 2

Guy, som drabbats af det hårda ödet att göras till idiot för lifstiden! : L — Den tanken har äfven kommit för mig hundratals gånger! svarade sir Arthur. Den stackars unge Lowder! Ensam i verlden, beröfvad förstånd och själsförmögenheter, liknande ett träd som förstörts af blixten — död af lifvet! Arme unge man! En barmhertig försyn har besparat 088 sorgen att förlora vår Guy på detta sätt! Jag kan se, att min son sörjer öfver sin väns öde. Vi måste älska Guy för de faror han genomgått, min lilla Blanche! Hen omtalade för mig i går qväll, huru han beundrar er. Han har kommit hem med hjertat fritt, såsom jag väntade. Men jag föreställer mig, att han ej länge skall ha sitt hjerta fritt, om han också har det nu! tillade baroneten med ett svagt småleende. Han vände sig bort från flickan, plötsligt erfarande en känsla som om han ville qväfvas, Blanche lutade sig åter öfver ringen och betraktade den blixtrande diamanten så allvarligt, som om det varit en förtrollad kristall, hvilken innehållit hemligheten af hennes framtid! ; Hon var ännu sålunda upptagen, då dörren öppnades och Lovder inträdde i rummet. Sir Arthur gick emot honom och helsade honom ett hjertligt godmorgon. Lowder hade klädtsig i sin parisiska förmiddagsdrägt. Han var i hemlighet lika svag för en vacker klädsel som någon ung dame på modet, och för första gången i sitt lif hade han en rik och omvexlande garderob. Den oklanderliga drägten passade honom väl. Hans halsduk var knuten med utsökt omsorg. Odören af någon fin parfym framströmmade ur fickan af hans fina näsduk. Hans enda smycken voro en massiv urkedja och en sigillriog, buren på venåtra handelis lillfinger. Han förde sig ledigt och behagligt, besvarade baronetens helsning med motsvarande hjertlighet, såsom det