Göteborgsposten – 22 april 1874, sida 2

dem skulle någonsin, tänkte han, så vetskap om denne hans dåraktiga, fåfänga passion — denna olycklige, van sinniga kärlek. På detta sätt förgick natten för honom. Det var med ett blekt och allvarligt, men af der oegennyttiga faderskärlekens småleende upplyst ansigte som baroneten morgonen derefter infann sig vid kaffe bordet. 4 Blanche var ensam i rummet, stående vid en tillsluten glasdörr och blickande ut på den nu öde varande blom: sterträdgården. Allt emellanåt kastade hon en lång tankfull blick på den diamantring, som Lovder gifvit henne, och hvilken den verklige Guy köpt åt henne. Hennes förmyndare trodde, att hon stod och drömde öfver den med ömms tankar på gifvaren. . Han nalkades henne, ännu mera blek och ellvarlig, mon med en klar glans i sina bruna ögon och ett småleende på läpparne. ; — God morgon, Blanche, sade han lätt. Hvad är det ni står och tänker på, min lilla myndling. Den unga flickan såg upp på den store, spänstige, bredaxlade baroneten. Det var någonting storartadt i hans proportioner, någonting mejestätiskt i hans utseende. Han hade fört ett enkelt, rent och hederligt lif och var till följe deraf ung för sina år. Det var ett utseende af friskhet hos honom, som den yngre men mera verldströtte Lowder saknade. Blanche tog, kanhända för första gången, äntryck af hans uteeende. Till hälften omedvetet tänkte hon på huru ädel och vacker hennes förmyndare var. — Jag önskar, att Guy till sitt yttre liknade sin far mer, tänkte hon ofrivilligt. Min förmyndare är den vackraste man jag någonsin sett. Jag skulle vilja vara hans dotter! Jag undrar om det är någonting som gör honom sorg! Lä Intrycket försvarm dock i nästa ögonblick, då sir Ar