Göteborgsposten – 22 april 1874, sida 2

tycktes, och helsade på Blanche med värma och ömhet. Sedan hofmästaren och hans biträden inträdt, gick man till bords. Lowder ansträngde sig för att behaga och blef nästan genast den som höll glädtigheten vid makt. En fråga eller anmärkning af baroneten framkallade minnet af någon händelse under Lowders resor, och han berättade den på ett sätt, som förtjuste hans åhörare. Sir Arthurs och Blanches intresse nästan öfverträffades af det den hederlige gamle Purmton erfor. Han stod stum vid sitt serveringsbord, skenbart fördjupad i betraktandet af silfver och glas, men i verkligheten fängslad af berättelsen, framstäld på ett sätt, som kom honom att känna en hemlig leda för hans egna ofta omtalade historier. . — Det är uppfostran, som gör det, tänkte den gamle hofmästaren med sbeundran. Men master Guy har alltid haft talang för att berätta historier. Det fanns ingenting, som han var så begifven på. Efter kaffefrakostens intagande begaf man sig med sir Arthur i spetsen till en vacker förmiddagssalong. Vädret var, föga bättre än under föregående dagen. Stormen hade aftagit, men himlen var fortfarande mulen. En kall novembervind hven i trädtopparne och grenarne och krusade vattnet i floden. Träden på sidorna om allån voro bara och de visenade löfven fördes af vinden fram genom luften som bruna foglar. Trött vid att hålla samtalet vid makt och längtande efter att få göra närmare bekantskap med godset Tressilian, giok Lowder till fönstret och blickade ut öfver den breda gräsplanen och floden. Denna utsigt väckto hans önskan att se mera. Han ville taga i betraktande det pris, för hvilket han sålt sig — hela . godset eller så mycket deraf som kunde ses under en mörgonpromenad. 3 (Forts.)