Göteborgsposten – 22 april 1874, sida 1

tande skulle komma att drabba den, som öfver måttlighetens gräns förbrukade nämda vara, d. v. a. sauparen. Det är, som vi sagt, ingen ny opröfvad väg, som i detta förelag för riksdagen anvisas. Det uppmanar blott att vidare forigå på en redan längesedan beträdd, redan längesedan godkänd ban. Liksom vårt nykterhetsnit i dessa dagar har att tillvägagå på precist samma sätt som för 20 till 30 år tillbaka, så måste ock vår lagstiftning, derest den vill samma mål som förr, äfven vilja samma medel; och skulle ock nägon farhåga förspörjas för ett af så stark skatteförhöjning frammanadt lönnbränneri, kunna vi dock med fog hoppas, att denna farhåga ännu mindre nu än för 20 år sedan skall af verkligheten besannas. Den nu ifrågasatta förhöjningen är ju ett intet emot den, som då genomdross, liksom förhållandena nu jamväl derutinnan äro så mycket gynsammare, att tillverkningsredskap icke så allmänt egas, icke med sådan vana brukas som då. I alla händelser skola kostnaderna. för en ökad bevakning, på hvad håll en sådan kan göras nödig, blifva försvinnande små i jemförelse med dem, som ett obehindradt superi skall ådraga landet. Och äfven det våga vi påstå, att kostnaderna af det förra slaget skola blifva desto större ju längre inan dröjer med tillverkningsskattens höjande, ju längre massan af folket får tillfälle att i bränvinets ohejdade njutande allt värre uppelda sitt begär Ideretter, allt djupare undergräfva sitt religiösa allvar, sin sedliga kraft. Med kännedom om den betänksamhet, våre lagstiftare i bränvinsbeskattningsfrågan vanligen alltid ådagalaggt, ekulle det måhända vara för sanguiniskt att hoppas på ett genomförande redan nu af de önskningar, för hvilka hr Hammarberg gjort sig till måleman. Det gäller blott då, att vyktorhetsnitet nu som förr icke förtröttas, att det griper omkring sig, att det allt tydligare och bestämdare uttalar sig; och förr eller senare skall ovilkorligen den stund komma, då lagstiftningen än en gång känner sig nödgad att gå till mötes det nit, förutan hvilket samhällets grundvalar skulle löpa fara att vittra och fallå sönder. Ty vi måste komma i håg, att frågan om bränvinets beskattning är sole blott en ekonomisk fråga; den är ödesdiger äfven i hvad angår vidmakthållandet af vårt folks sedliga lif. S—4d W. — tttt er