ligen begrafvet för honom. Skulle det någonsin uppstå igen och fruktansvärdt resa sig framför hans ögon? Han sof, och han drömde om Blanche — sådana drömmar som eldade hans själ och stärkte hans beslut att gifta sig med henve. Redan, sofvande eller vaken, älskade han den oskyldiga, sköna, unga flickan. Och under det han hade sådana drömmar, kämpade sir Arthur i sitt rum med den kärlek, som växt upp i hans hjerta honom ovetande — kämpade med den, men kunde ej öfvervinna den, En ryslig känsla af öfvergifvenhet genomfor hela hans väseende. — Hvilken dårskap! Hvilket vansinne! tänkte han, i det hen oroligt gick af och an i rummet. En man om fyrtiofem år förälskad i en flicka om tjugo! Ungdom bör gifta sig med ungdom, och Blanche skåll gifta sig med Guy och aldrig drömma om, huru högt jag älskat henne! Det är bäst, att det så sker! Men Blanche är den enda qvinna jag någonsin älskat. Ungdomens passion, mannaårens hängifvenhet äro båda förenade i min kärlek för henne. Och dock har jag aldrig drömt om att kalla henne min. Jag har alltid kännt, att hon måste gifta sig med någon yngre än jag. Hon misstänker ej och får ej misstänka min svaghet. Ah! hvem skulle kunna misstänka mig för en så hopplös, dåraktig passion? Hans läpp darrade, och hans ostadiga steg blefvo hastigare på det mettbelagda golfvet. Det var en stund för den allvarligaste sjelfpröfning och sjelfbigt. Sir Arthur, inseende faran af den passion han omedvetet närt tills den nått sin nuvarande styrka, tänkte länge och djupt. Han älskade den sköna unga Blanche, såsom män sällan älska. Men intet hopp hade någonsin gifvit ljus åt hans kärlek. Han kände all en fars ömhet för sin återkomne förmodade son, och högre än alla tankar på honom sjelf stod den hn för honom, att Blanche och hans son skulle bli lyckliga. Ingendera af