Göteborgsposten – 21 april 1874, sida 2

— Nåväl, min gosse, hvad tycker du om lilla Blanche? — Jag tycker, svarade Lowder med värma, att hon är den skönaste varelse jag någonsin sett. Sir Arthur smålog svagt. En skugga af smärta låg i hans mörka ögon. Hvart ord som han nu yttrade kostade honom ett lidande, som endast hans skapare kände. Men ädelmodig och oegennyttig, lik den verklige Guy, kunde han krossa sitt eget hjerta för att befordra sin myndlings eller sin förmodade sons lycka. — Hon är ovanligt skön, Guy, sade han, och lika god och älskvärd, som hon är skön! Mot de fattiga är hon en engel. Då en smittosam feber var gängse i Ardleigh förlidet år, gick hon bland de fattiga och gaf dem skötsel. Hon bar födoämnen och läkemedel till dem och läste för konvalescenterna och tog barnen hit till slottet, till dess all fara för smitta var förbi. I Ardleigh anser folket henne för en engel, och hon är en så ljuf och älskvärd mensklig varelse, som någonsin blifvit skapad. — Jag är säker derpå, sade Lowder. — Guy, sade sir Arthur, i det han beskuggade sina ögon med handen, kommer du ihåg det samtal du och jag hade qvällen innan du for till Tyskland? — Samtalet i biblioteket rörande Blanche frågade Lowder, i minnet återkallande detaljerna af sitt sista samtal på det olyckliga sardinska fartyget med den stackars Guy Tressilian. Ja, min far, jag kommer ihåg det. Ni sade mig, att ni framför allt önskade, att jag skulle bevara mitt hjerta och min själ rena under min bortovaro, ty ni ville, att jag vid min återkomst skulle gifta mig med Blanche Irby! Ah ja, jag minnes det mycket väl. (Forts.)