Göteborgsposten – 21 april 1874, sida 1

Göteborg den 21 April 1874. Då och då får man i H. T. läsa insända artiklar, i hvilka predikas den satsen, att vi hvarken kunna eller böra försvara oss emot fiendens anfall, hvadan så godt vore, att vi med allra snaraste afskedade vår krigshär och fäste vår lit till Åvåra ädle grannars högsinthet i stället för våra vapens kraft. Det har troligen förefallit mången underligt, att tidningens redaktion utan gensägelse upptagit sådane utgjutelser. Ovilkorligen måste man fråga, om det är möjligt, att H. T. sjelf gillar de uttalade åsigterna. Föraktets tystnad kunde det ej gerna vara, ty annars hade ju lämpligast varit att alls icke lemna rum åt så beskaffade uppsatser i tidningens spalter. Efter denna långvariga tvekan är det så mycket kärkomnare, att H. T. ändtligen sunnit tiden inne att bestämdt yttra sig emot den föreslagna afväpningen, hvilket skedde sistlidne fredag. Vi skulle endast hafva önskat, att protesten varit mindre söckrad med ursäkter, minst: sagdt obehöfliga i detta fall. Derigesom försvagas intrycket i betydlig mån, och tillfredsställelsen öfver H. T:s fosterländska tänkesätt minskas. Man: tycker sig märka, att ledarens författare visserligen har åtskilligt att invända emot den modlösa läran, men likasullt anser den förtjent af allvarligt beaktande. Motsidan behandlas ingalunda med samma oskrymtade aktning, åtskilliga af dess argumenter förklaras för mer eller mindre assigtliga lögner, under det att en hvar sörmanas att ej möta afväpningsvännorna? med rhån och förkättring. sFörkättring är att misstyda en annans yttranden, att tillskrifva dem andra bevekelsegrunder än dem, som, efter hvad tydligen skönjes, hafva föranledt dem. Det illvilliga hånet får ej förvexlas med den. berättigade harmens uttryck, äfven om man ej kan blunda för den löjliga sidan af förderfliga villomeningar. För vår del anse vi oss ej förtjena sörebråelser för ett opassande beteende, då wi rent ut kalla afväpningssvärmeriet en dårskap, som i bästa fall är att tillskrifva missförstådda humanitetsiders inflytande, men stundom kan vitna om feghet och en lågsinnad uppfattning af pligterna emot fosterlandet. . I sak tro vi oas hafva vår ärade kollega på vår sida, då han ju sjelf framhåller det förödmjukande i att lemna sig med öppen barm åt flenden-. Vår skärpa kan ej med skäl klandras af den, som, vi lemna för ögonblicket derhän med hvad rätt, beskyller sina motståndare att fara med afsigtlig lögn. Hvad inväridningarna emot afväpningens ändamålsenlighet vidkommer, förkastar H. T. alla andra än den, ati det ej öfverensstämmer med ett folks värdighet att stå vapenlöst såsom lammet inför vargen. Det är sant, att redan detta vore nog, om det blott gälde att öfvertyga personer med fullt liflig hederskänsla. Man kan vara förvissad derom,fatt mången, som at lust för paradoxer eller förvillad af vackra talesätt påyrkar härens afskaffande, skulle känna sig djupt upprörd, om det komme till kritan och han finge skåda den skamliga verkligheten med alla dess följder framför sig. Men sådana äro på långt när ej alla afväpningsvänner. Menniskor finnas, hvilka ej kunna fatta, att en skymf emot det samhälle, som de tillhöra, på något sätt angår dem. För dem är staten ej ett väsen, för. hvilket vi böra uppoffra. oss sjelfva med lif ock blod, såsom det heter, hvars ära vi äro skyldiga att bevaka såsom vår egen, om ej mera, utan en anstalt, hvarigenom vi skydda våra materiella fördelar och, när det kommer högt, kunna bereda oss möjligheten af en viss andlig förkofran. För dem är hela frågan ett nyttighetsspörsmål. Nationaliteten är ett tomt ord, ty man uppoffrar sig ej för en inrättning, som man under vissa omständigheter anser vara praktiskt förmånlig. Hvad gör det, om staten heter Sverige eller Ryssland, endast vi få hafva vår egendom i fred, om blott våra folkskolor äro väl ordnade? Hvad gör det, om millioner förnuftiga menniskor sakna den moraliska lyftning, som endast skänkes af sjelfuppoffringen för något högre än den enskildes förgängliga lif, om blott 41000 idiotiska barn kunna höjas en hårsmån öfver djurets ståndpunkt? Det är en sådan uppfattning, som vi kalla lågsinnad, låt vara, att dess förfäktare äro i vanlig mening oförvitliga personer. Hon blir ej mindre föraktlig, om hon bemantlas med en en lättköpt filantropis svassande och sliskiga fraser. Och temligen säkert är, att hon ej rubbas hvarken af H. T:s eller andras skäl, som stödja sig på: en alldeles motsatt åskådning. Om dem, som hylla krassa åsigter om menniskans förhållande till sitt folk och sin stat, gäller det samma, som den forntida filosofen yttrade om materialister i allmänhet, att de ej kunna öfvertygas, endast uppfostras. Ej derför att bevis fattas för det riktiga. men