Göteborgsposten – 20 april 1874, sida 2

från vår sida tillägga till ofvanståendo, men vi hafva sannerligen icke mycken lust att söka göra någonting utaf ett opus, som lämpar sig eå litet till bearbetning. Hutvudsyftet med hela uppsatsen är väl att få uttrycka en öfverkokande ovilja mot Göteborgspostens kalleidoskopist och, i föga sammanhang dermed, ett slags vänlighet mot docenten Falk i Upsala, en välmening, som hr F. sannolikt gör klokast i att uppmuntra så litet som möjligt. Insändaren kan omöjligen hafva föresatt sig, att besvara frågan, hvad den hederliga pressens uppgift kan vara, ty dertill måste han väl sjelf uppfatta sig såsom föga lämplig. Det är väl sålunda de båda känslorna af harm mot Göteborgsposten och vänlighet mot hr Falk som ing, vill uttrycka. Som känslouttryck se vi insändarens uttalanden med förklarlig likgiltighet, men då ins, här också vidrört en fråga, som kanske har för oss ett annat intresse, så må vi derom yttra några ord. För någon tid sedan öfverraskade tidskriften Samtiden oss med ett ovanligt häftigt utfall mot vår kaleidoskopist. Den, såsom det syntes oss, något sökta anledningen dertill var, att vi helt upprigtigt tillkännagifvit, att vi i ett par sall icke delade nämde vår korrespondenta uppfattning. Då emellertid Samtidens anfall syntes oss vara alltför personligt för att kunna föranleda till något meningsutbyte i sak, så drogo vi oss något tör att dervid i tidningen fästa våra läsares uppmärksamhet; kanhända bidrogo också andra förhållanden, som endast röra Samtidens aktade utgifvare och oas personligen, till denna tveksamhet. Emellertid anse vi det kunna vara nog med uppkok nu på det i fråga varande anfallet i FSamtiden. Vi tro också, att Samtidens utgifvare icke kan vara särdeles belåten med dessa glätsiga reproduktioner som låna auktoritet af några rader, hvilka möjligen voro mindre betänkta, än det som vanligen flyter från den väl kända och högt värderade pennan. Vi äro icke bland dem, som tro, att en tidningeskrifvare kan blifva ofelbar eller att ban kan begripa och från den rätta sidan uppfatta allt, hvarom han har att ytt a sig. Möjligen ligger i yrket någon frestelse till en dylik ejelfuppskattniog. Vihafva emellertid alls icke känt någon sådan frestelse och hoppas aldrig få erfara den. Det är derföre lätt för oss, alt, om vi derom ötverbevisas, erkänna att vi misstagit oss, utan att denna lätthet att erkänna ett fel minskar den skyldighet vi känna att eäå eamvetsgrant som möjligt akta oss att förnya detsamma. Ifråga om dem af våra medarbetare, som från andra orter sända meddelanden rörande dagers frågor, kan ställningen blifva något annorlunda, då det ligger i sakens natur, att deras verksamhet för tidningen måste blifva i viss mån sjelfständig och då det i samma mån måste bero på dem sjelfva att erkänna och rätta de misstag som de möjligen, såsom hvarje dödlig, kunna låta falla sig till last. Afständet från den plats, der det omtalade tilldragit sig, bör ju också göra sitt till, att man känner sig mindre benägen att mästra, oberäknadt att böjelse derför verkligen saknas, då det är fråga om män, om hvilkas uppfattning och insigter man har en god tanko. Hvad särskildt vår kaleidoskopist beträffar, må väl en dylik sjelfetändighet icke förnekas en man, om hvars skarpa iakttagelseförmåga och skriftställaretalent meningarre äro så litet delade, Det är naturligt, att hvad han kan hafva att säga, stundom måste missuppfattas af de på ett eller annat sätt lama eller blinda, eller dem som belst se, att vissa saker icke få sitt rätta namn eller en belysning, som, om den också stundom sårar, dock har det goda med sig, att vid densamma mycket kommer fram, som annars icke skulle blifva så uppmärksammadt. Det är mycket naturligt det der, och vi finna oss deri, lugnt afgifvande en helt kort förklaring, att vi icke göra något afseende på någon vädjan till oss af det från Samtiden reprodacerade slaget. Innehålla vår korrespondents meddelanden något som strider mot vår uppfattning och öfvertygelse, skola vi väl finna något sätt att upplysa våra läsare om vår mening. Innebålla de några misstag eller felaktiga uppgifter, äro vi tacksamma, om ban sjelf eller andra gifva oss det med första tillkänna: tidningens spalter stå alltid öppna för rättelser och berigtiganden. Att de i fråga varande meddelandena icke kunna vara referat af rikedagsförhandlingar, att de äro de stundom i nödig hast nedskrifna intrycken af hvad brefskritvaren i det politiska lifvet senast iakttagit, att de derföre någon gång kunna behöfva rättas eller förklaras, det är väl gifvet. Men lika gifvet är, att de icke rättas genom bittra personliga anfall, hvilka också icke kunna nedsätta deras värde, ännu mindre deras betydelse af att vara de oförskräckta uttrycken af en bestämd mening rörande det i vårt politiska lif ofta framträdande småsinnet och de stora anspråken utan motsvarande underbyggnad eller törmåga, det bonddryga ringaktandet af andras ofta bättre grundade och ofta bättre motiverade uppfattningar, eller dessa bearbetningar i det politiska skumrasket, som synas hota att gifva riksdagsverksamheten, åtminstone i Andra kammaren, det skaplynnet, att hvarje fråga är afgjord, innan ombuden trädt inom kammarens dörrar. : gor, i hvilka dessa personer äro de handlande, och om hvilka man för öfrigt ej har någon kännedom — detta torde vara ett i vår svenska press förut ohördt sätt att tillgodose en tidnings ofvannämda önskvärda fullständighet. : Det kunde möjligen vara icke så litet att i