Göteborgsposten – 20 april 1874, sida 1

— och han kan ej förstå, att det är mig omöjligt att komma till honom! klagade Olla djupt upprörd. Hvad kan jag göra? — Går ni eller ej? frågade Krigger med tilltagande häftighet och oförsynthet, i det han önskade visa sin makt för de öfriga tjenarne, som gapande åsågo uppträdet. Bort härifrån, ni tiggare och idiot, annars skall jag släppa min hund på er! — Olla vred sina händer i harm och sorg. — oh, hvad detta är hårdt! mumlade hon. Huru kan jag höra hans böner och bevittna denne Kriggers oförskämda brutalitet? Han skall ej våga att skada honom! Hon lutade sig ännu längre öfver balkongen, flämtande af ångest, och ropade på Popley. Hennes trogna tjenare kom fram och ställde sig vid sidan om Tressilian, i det han aftog hatten för sin unga herrskarinna. — Följ honom hem! befallde den unga flickan. Försök göra begripligt för honom, att jag ej kan komma till honom. Men var mycket god mot honom, Popley — och gå nu! Men Tressilian ville ej gå. Ingen öfvertalning, intet mildt tvång, inga vänliga förklaringar af Popley kunde förmå honom att röra sig från platsen. Han hade blott en tanke, och denna tanke var på Olle. Ingen skulle taga honom från henne. Så stodo sakerna, då Krigger utropade: DÖ Gå ur vägen, lilla flicka. Jag skall släppa hunden på denne idiot. Vi få se, om ej det skall hjelpa. Ett anskri hördes samtidigt från hushållerskan på terrassen och mrs Popley på balkongen. Jim Popley slog sin arm omkring Tressilian. Den franske kocken mumlade en förbannelse öfver betjentslyngens hund, den sicilianske kusken skrattade och bad Krigger göra slut på saken. Huruvida Krigger skulle ha satt sin omenskliga hotelse i verkställighet eller icke, blef ej visadt, ty i detta