Göteborgsposten – 20 april 1874, sida 1

den unge engelsmannen till Fllen, ämsdon mrs vicini sjelf skulle afvakta hans återkomst till byn. Då Olla ropade till honom, upplystes plötsligt hans slöa, sorgbundna ansigte af en liflig rodnad. Han steg några steg tillbaka på terrassen och såg upp mot henne, i det han räckte ut sina armar. 3 — Olla! Olla! ropade han i ett slags extas af glädje: — Här är jag, Jasper, svarade Olla i det hon lutade sig öfver balkongen. Och ni har kommit till mig? Ni måste ha saknat mig mycket. Guy såg på henno bönfallande. Han kunde ej förstå, hvarföre hon ej kom ner till honom. — Kom, Olla! bad han. — Jag kan ej. komma, Jasper, svarade flickan med tårar i ögonen. : Min stackars vän, jag är en fånge här! Jag kan ej lemna mina rum. Men den stackars Guy kunde ingenting förstå, Han sträckte fortfarande ut sina armar mot henne, hans ansigte blef blekare och än mera sorgbundet. Hans bruna hår fladdrade omkring hans ädla, vackra, melankoliska ansigte; hans välväxta gestalt darrade. — Kommer Olla? frågade han till hälften hoppfullt, till hälften förtvifladt. ; Innan Olla kunde få så mycket välde öfver sin röst, att hon kunde svara, utbrast Krigger häftigt: — Bort härifrån, ni landstrykare! Vi ha befallning att ej låta några okända personer vara inne på villans grund. Bort med er. Tressilian fästade ingen uppmärksamhet vid betjentjentens häftiga tilltal. Hans blick togs ej ifrån den intagande unga flickan på balkongen uppöfver honom — från de stora, svarta, sorgsna ögon, som med sådant deltagande voro riktade på honom. — Jag ber er komma, Olla, sade han i bönfallande lon och med darrande läppar.