Göteborgsposten – 18 april 1874, sida 1

——AA AA F— Riksdags-Kaleidoskop 1874, XXVIII. Den 16 april. Under gårdagens riksdagsförhandlingar ådagalades, att det initiativ, som i Andra kammaren utvecklas på lagstiftningsomrädet, är af särdeles besynnerlig beskaffenhet. Hr Lars Ersson i Wik hade föreslagit, att vattenoch brödstraffet ekulle afskaffas. Lagutskottet bade i anledning deraf föreslagit, att riksdagen såsom sin åsigt skulle uttala, att fängelse vid vatten och bröd ej lämpligen torde böra såsom förvandlingsstraff bibehållas, samt att följaktligen önskvärdt vore, att detsamma kunde utbytas mot annan påtöljd, företrädesvis arbetstvång inom fängelse eller arbetsinrättning, eller på annat sätt, — hvadan rikedagen skulle hos K. M:t anhålla om en utredning af de på frågans lösning inverkande förhållanden, samt att K. M:t derefter ville framlägga för riksdagen förslag i ämnet. Deremot ansåg utskottet icke lämpligt, att vattenoch brödstraffet såsom dieciplinstraff för krigsmakten afskaffados. — Den senare delen af utskottets framställning godkändes af båda kamrarne, den förra delen åter förkastades af Första, men godkändes af Andra kammaren, likvist endast med två rösters öfvervigt (83 mot 81) — och kommer således den ifrågasatta skrifvolsen till K. M:t icke att aflåtas. Men man kan dock med fog fråga, hade lagutskottet och Andra kammarens 83 ledamöter gjort för sig klart, hoad de ville och följderna af vattenoch brödstraffets afskaffande? Troligen icke. De missleddes af sin känsla; de ansågo, att nämde siraff satte en vanärande stämpel på dem som undergått detsamma; men sättes då icke samma stämpel på hvar och en som ådömes och undergår fängelsestraff, eller är förhållandet så, att det senare blir ansett såsom mindre vanärande, derföre att det i utbyte mot vattenoch brödstraffet fortfar längre tid? De 83, plas lagutskottets majoritet, hade förbiselt, att om deras äsigt antoges och utfördes, måste särskilda arbetsinrättningar åstadkommas för bötfälda, och således återinföras de såsom fullkomligt opraktiska förkastade korrektionsinrättniogarne, och med den bedröfliga påföljd, att för det moraliska förderfvets smitta, som-gemensamhetsfängelserna medför, skulle de mindre förbrytarne utsättas, då nu stora uppoffringar gjorts för att genom cellsängelserystemets införande hindra de gröfre förbrytarne från nämda smitta. Uppställes såsom regel — hvilket verkligen skett — att då penningen utgör en produkt af arbetet, så borde den bötfälde med sitt arbete aftjena böterna, så är det obestridligt, att den bötfällde borda få utföra det arbete, hvari han är hemmastadd; men huru skulle det kunna åstadkommas och rättvist värderas? Säger man: han måste verkställa de arbeten, som vid fängelserna utföras (stenhuggning t. ex), så är det uppenbart, att den som icke i sådant atbete är öfvad, måste, då han med sitt arbete skall aftjena böterna, stanna längre tid i fängelset, än en annan, som är arbetsskicklig vid inträdet der, fastän båda blifvit fälda till lika bötesbalopp? Under sådana förbållanden sknile otvifvelaktigt inträffa, att personer, fällda t. ex. till 500 kr:s böter, kunde blifva arbets: tångar i flera år och derefter utgå, visserligen uppötvade i stenhuggning, men derefter oförmögna att försörja sig med det yrke, hvari de varit skickliga vid inträdet i fängelset. Och månne — efter som man i Andra kammaren vidrörde frågan om de 450 beväringsynglingarne, hvilka blifvit dömda till vattenoch brödstraff — dessa skulle, om valet stått dem fritt, hafva föredragit att några veckor hållas i ett gemensamt fängelae ock arbeta tillhopa med gröfre brottslingar, framför de få dagarnes vattenoch brödstraff? Det beslat, som de 83 i Andra kammaren fattade, dervid stödjande sig på utskottets framställning, är visserligen ett vackert prot på deras hjertelag, men icke på deras om. dömesförmåga. ;