Göteborgsposten – 17 april 1874, sida 1

att bringa hans domnade känsla till någon yttring. Andra kommo och gingo för honom, men han fästade ingen appmärksamhet vid dem. Hans sorgsna ögon ljusnade blott vid åsynen af en enda person. — Hvad skulle han tänka då jag sviker honom? utbrast Olla i sin sorg. Oh, mrs Popley, han skall vänta på mig och se efter mig timma efter timma, och om jag ej kommer, då skall han verkligen vara alldeles öfvergifven! Mrs Popley satt fortfarande vid fönstret till Ollas arbetsrum och såg ner på Krigger och den ryske hunden, som båda böllo sig på terrassen nerunder liksom skiltvakter. — Vi gjorde bättre i att tänka på oss sjeltva, än på andra, miss Olla, sade hon oroligt. Den stackars svagsinte är i godt förvar der han är; men vi, miss Olla, ni, mitt stackars barn — — Jag är ung och stark, afbröt Olla, Jag kan uthärda denna fångenskap lika länge som mr Gowers tålamod kan hålla ut. — Men fångenskap är ej det värsta vi hafva att frukta, sade mrs Popley. Denna fångenskap skall vara en fortsättning af de förföljelser ni hade att utstå i Neapel, till dess ni ej kunde uthärda dem längre utan flydde. Men den är af vida svårare art. Han skall låta er hungra, han skall hota er, han skall vara i stånd till allt! Olla bleknade. — Ja, jag tror honom verkligen vara i stånd till allt, sade hon. — Ni känner dock ej ännu mr Gower så mycket som jag känner honom, förklarade mrs Popley. Jag är blott en tjenarinna, en underordnad person, och han har aldrig ansett det löna mödan att visa den bästa sidan a sin karakter för mig. Jag har sett honom — fin gentle: man som ban är då han är tillsammans med er — vars