lika onaturligt allvar, som utmärkte ert sätt. Han skall ej komma tillbaka. Alla menniskor tro, att de tre tjenarne och den store hunden äro ute för att skydda er på era promenader, och att dem förutan den stackars unga arftagerskan säkerligen skulle förgöra sig sjelf eller gå något annat rysligt öde till mötes. Jag har velat vidtaga sådana mått och steg, att ni ej skulle kunna komma ur mitt våld, och jag har lyckats. Mina tjenare äro mig tillgifna, och det är jag som bestämmer, huru stor frihet ni får njuta. — Hvad är er plan med detta ert beteende? — Alt vinna er hand. Olla drog sig ett steg tillbaka. — Ni sade mig, att ni aldrig mera skulle tala med mig om kärlek! utbrast hon. . — Detta löfte var blott en krigslist. Jag ville vinna tid, och jog har vunnit tid. Ni är i mitt våld. Era tjevare ha ingen makt att hjelpa er, ty ingendera af dem skall få tillåtelse att lemna platsen, såvida jag ej föredrager ett skicka dem bort från ön. De förföljelser i Neapel, hvaröfver ni så bittert klagat, och ifrån hvilka ni tog er tillflykt till Palermo, skall öfverträffas af de nya förföljelser ni har att vänta, om ni åter trofsar mig. Tigern i hans natur kom till ytan. Hans ögon lyste af ett hemskt hot. Hans tänder glimmade mellan de skilda läpparne och bidrogo till munnens vilda uttryck. Olla ryste för honom. — Jag har talat kärlekens apråk till er, tills jag tröttnat, fortfor han hotfullt. Jag har gifvit er presenter, gjort er min kur som en Romeo, men ni hargtillbakavisat mig. Min kärlek är ingen svag passion, som lätt qväfves, Olla! Det är ingen ljum sommerfläkt utan i stället en tornado, en hvirfvelvind! Jag älskar er! Jag her svurit att ega er! Flickans passionerade ögon lyste af trotsigt mod. Hennes läpp kröktes till ett oförfäradt småleende.