— Ni är en behaglig tillbedjare, sade hon. Är det mig eller min förmögenhet, ni är så angelägen om att vinna? — Båda delarne! utropade Gower hänsynslöst. Jag har varit öm och suckande! Bah! sättet att fria till en sådan trotsig, föraktfull liten flicka som ni, är det sätt hvilket användes i Tartariet eller några andra af dessa halfciviliserade och ociviliserade länder. Der tager man en hustru med våld. Jag skall göra sammaledes. — Bederna i detta land äro, olyckligtvis för er, fullkomligt olika, sade Olla. Ni skulle ha. fört mig till Tartariet, min bäste förmyndare. Ni är tydligen mycket passande för ett ociviliseradt samhälle! Jag visste ej, förr än er mask i detta ögonblick föll från er, hvilken fulländad skurk, bycklare och vilde ni är! — Och ni vet det ännu ej! utbrast Gower i det han åter visade sina glänsande skarpa tänder. Jag har spelat den ömme och eftergifne förmyndaren, till dess jag ledsnade vid rollen. Jag har tillåtit er att stryka omkring i trakten, att besöka denne — denne engelske idiot nära Cape di Gallo, att tillfredsställa ert begör att vara en barmhertighetssyster — allt under det jag smålog och sade, att jag uppgjorde miva egna planer. Jag kan ej vänta längre. Ni är i fällan, min förtjusande Olla. Det enda sättet för er att undkomma är, att ni blir min hustru. Olla ver utomordentligt bestört öfver den vändning sakerna tagit. Mr Govers utbrott kom som ett åskslag från en klar himmel. Hon hade kännt sig så trygg på sista tiden, så lugn, så lycklig. Och detta var slutet. — Mitt sver är detsamma som förut, mr Gower, sade hon i låg, snyftande ton. Ni vet, att jag aldrig skall bli er hustru! — Vi få so fom ej ort stolta mod kan bli brutet! Till dess ni samtycker till att gifta er med mig hör er frihet till det förflutna. Ni skall vara fånge på era egna rum. Tillåt mig beledsaga er dit. (Forts.)