Göteborgsposten – 14 april 1874, sida 2

innehöll blott få möbler förutom den präktiga sängen, som stod midt i rummet och inhöljdes i de rika vecken af de från en förgyld krona i taket behagligt nedhängande sparlakanen. — En nätt bostad! sade Lowder, under det han tog upp en omgång kläder ur en af kappsäckarne. Det var en lycklig slump som förde mig hit i Guys ställe. Sir Arthur ser yngre ut, än jag trodde. Jag var i ett vackert bryderi, då jag såg honom stå der på trappan vid min ankomst. Om det gällt mitt lif, skulle jag ej med bestämdhet kunnat säga, om det var baroneten eller någon vän till familjen. . Men hans sinnesrörelse och sätt gjorde mig nästan genast förvissad om rätta förhållandet. Jag smickrar mig med, att jag spelade min roll så väl, att den verklige Guy ej skulle ha gjort det bättre. Jag har fört både sir Arthur och Blanche bakom ljuset. Det öfriga skall bli lätt. Jag är den erkände arfvingen till Tressilian Court. Ändtligen — ändtligen har jag ett namn, förmögenhet och samhällsställning! Och en dag skall jag bli sir Guy Tressilian! Väl gjordt af den utblottade, namnlöss, så kallade Jasper Lowder! eHan skyndade att kläda sig med den yttersta omsorg och smak. Derefter stoppade han på sig den gåfva han medfört åt Blanche och den enda Guy köpt åt henne, och efter att ha stannat några ögonblick vid ett af fönstren för att fästa sina ögon på det stora gods, som han beslutat att en dag bli egare af, gick han ner i salongen. — Frukosten är färdig, Guy, sade sir Arthur mötande honom vid dörren. Gif Blanche armen så gå vi till matsalen. Lowder erfor en egendomlig känsla, då Blanche lade sin lilla hand på hans arm, och han följde sir Arthur till den långa och ståtliga matsalen, hvilken med sin murgrönsdekorering och sina blomstervaser förotedde en mycket festlig anblick.