Göteborgsposten – 14 april 1874, sida 2

Fönstren i detta rum vette ut åt blomsterträdgården, der några af senhöstens blommor ännu stodo qvar. Lowder satte Blanche vid det ovalformiga bordet och tog sjelf i besittning den stol, som tycktes stå för hans räkning. Sir Arthur intog sin plats. Gamle Purmton, hofmästaren, som under den verklige arfvingens barndom varit ett slogs rådgifvare åt honom, som lärt honom jaga, fiska och skjuta, som haft sin fröjd af att för honom skrytande omtala den Tressilianska familjens ära och bedrifter, och gom Guy ihågkommit och hållit af med en hederlig, enkel naturs hela trohet — gamle Purmton sysslade nu omkring den föregifne arftagaren med stor beskäftighet, längtande efter att få höra ett ord af vänligt igenkännande från den ende, som var haus gamla bjertas idol. Men Lowder, som var fullkomligt omedveten om allt detta, fästade ej någon uppmärksamhet vid honom. Purmton, som ej tillät något af sina biträden att nalkas den förmente arfvingen, passade upp honom sjelf. Hans trägna uppmärksamhet bemärktes slutligen af Lowder. Denne mötte hans ifrigt längtande, likeom bedjande blick och kände sig helt brydd. Då kom han plötsligt att erinra sig de upprepade tillfällen, då han hört Guy med tillgifvenhet omnämna gamle Purmton. Detta måste vara han... Förtretad öfver den blunder han begått och ifrig att godtgöra den samt medveten af, att sir Arthur och Blanche undrade öfver, att hen ej kände igen den redlige gamle tjenaren, framkallade Lowder ett småleende på sitt ansigte och utbrast: — Purmton, gamle vän, har ni ej ett ord särskildt för den, som brukade vara både er stolthet och er plåga? Nishar ej förändrats det riogaste sedan den gamla tiden Er hand, gamle vän! Han räckte ut sin hand. Purmton tog den, under det tårar af glädje och tanksamhet fuktade hans ögon. Sir