Göteborgsposten – 13 april 1874, sida 2

Från Utlandet. Rörolsen i Tyskland till förmån för den af regeriogen föreslagna riksmitärlagen tager en allt större utsträckning. Hufvudinnehållet af alla de adresser, demonstrationer, tal och tillkännagifvanden, som föreligga från rikets mest skilda trakter, är det, att de konstitutionela betänkligheter, riksdagen rest i anledning af lagförslaget, böra vika åt sidan för den absoluta nödvändigheten. Alldenstund möjlighet förefiones för, att Tyskland skall förr eller senare åter komma i strid med Frankrike, mäste rikets motståndskraft ökas, desto heldre som riksregeringens militära förmågor och de ende verkligt sakkunnige uttalat sig till förmån derför. De i Eleas invandrade tyskar hafva hållit ett möte i Strasbourg och dervid antagit en adress till riksdagen, hvilken är af följande lydelse: Talrika gammaltyskar ur alla klasser känna sig manade att afgifva den förklaring, att faran för, att riksregeringens fordringar i afseende på rikshärens fredsstyrka icke skulle vinna riksdagsmajoritetens bifall, uppfyller tyskaines i Elsas-Lothringen sinnen med den pinsammaste sorg. På rikets förpost ibland fientliga elementer, intyga vi de fientliga elementens tillfredsställelse öfver de svårigheter, som hittills beredts regeringen, öfver den hotande ätervändon af den forna tyska oenigheten och svagheten, öfver den tyske ideologen, som omedvetet prisgifver fäderneslandets styrka åt fienden. Viuppmana de rikstrogne deputeradena att enstämmigt sluta sig till regeringen och i anledning af Frankrikes rustningar sammanhålla vår militära kraft i fast enhet. Den liberala pressen i Tyskland synes ock hafva gjort en svängning åt regeringens sida, och betonar isynnerhet, ait det nu gäller det liberala partiets framtid. Så skrifver ett liberalt blad: Faller militärlagen, så är de nationalliberales förbindelse med regeringen upplöst, och partiet har då visat, att det är ur stånd att uppfatta situationen och uppträda som praktiska politici. Man torde erinra sig, att det är alla de riksfientliga partierna, som vilja ha lagen kullkastad. Det är Internationale, centrumspartiet, junkrarne och framstegsmännens riksflentliga elementer, som arbeta med olika medel och på olika vågar mot samma mål. Det ligger i deras intresse, att rubba de närvarande politiska förhållandena, och dertill egnar sig militärlagen förträffligt. Må de nationalliberale mer öfvervåga, i hvilket läger de skola söka sina bundsförvanter. De fleste af dem äro villiga att rösta för lagen, men en mindre grupp vacklar ännu alltjemt, och vid omröstningen skall just den gifva utslaget. Det är således den gruppen, som ansvaret skall drabba, och vi vilja endast upprepa, att det icke gäller vårt försvarsväsen — ty det skall förblifva stående oaktadt alla omröstningar —, utan huruvida Preussen och Tyskland skola för framtiden vandra vidare på den liberala reformspolitikens väg. Militärlagen tager för öfrigt ännu alltjemt regeringens krafter i anspråk, och kejsar Wilhelm håller sjelt dagligen konferenser rörande denna angelägenhet med fältmarskalk Moltke, krigsministern Kamecke samt generalerna Voigts-Rbetz och Abedyll. I Hamburg hafva arbetarne hållit ett af 7,000 personer besökt möte, hvilket uttalade sig emot militärlagen och förklarade den i samma stad på ett annat möte antagna adresgen blott härleda sig från en liten börsklick. Detta visar, att bär åter de klerikale och bögadlige aamt massan af folket stå emot medelklassen, hvilken utgör regeringens stöd. Prov. Corresp. säger, att i furst Bismarcks sjukdom visserligen inträdt en lindring, men ännu icke någon väsentlig bättring. Från Spanien inga underrättelser. Dock vill det nästan synas som att carlisterna skola vara sinnade att uppgilva sin ställning i San Pedro de Abanto och draga sig tillbaka till en andra starkare linie, kvilken de gjort nästan ointaglig. Gerona bereder sig till att betala den krigsskatt, carlistgeneralon Saballs pålagt dengamma. Från Englan s hufvudstad skrifves, att