Göteborgsposten – 11 april 1874, sida 2

Från Utlandet. För 1e mindre staterna i Europa, hvilka efter de stora politiska omhvälsningarne år 1871 och kullkastandet at den förut gällande traktatspolitiken icke befinna sig i någon lycklig ställning, är det onekligen af intresso att se, huru den holländska regeringen och folkrepresentationen hafva stält sig till frågan: Huru skall landet häfda sin nentralitet och försvara sig mot öfvermäktiga angrepp? — hvilken fråga efter fyra års förhandlingar slutligen blifvit i törliden månad besvarad. Preussens förhållande mot Danmark 1864 och isynnerhet mot Holland år 1866 öppnade ögonen på dettas regering för försvarsväsendets, isynnerhet besästaningsväsendets försummade tillstånd, fastän fästningarnes antal var ungefär lika stort som städernas. Redan år 1867 beviljade kamrarne ansenliga belopp till de vigtigaste punkternas förbättrande; men den omständigheten, att det för ett litet land måste vara i hög grad önskligt att hafva en bestämd försvarsplaa, dels för att kunna fastställa förhållandet mellan de lefvande och de döda försvarskrafterna, dels för attlåta försvaret vara oberoende af vexlande ministörers olika åsigter, töranledde krigsförvaltningen att för kamrarne framlägga en fästningslag d. 10 maj 1870. Brist på försvarets koncenteriog och kriget 1870-71 hindrade lagförslagets antagande, emedan man måste tro, att de föreslagna verken hade för ringa motståndsförmåga emot det nya belägringsartilleriets alldeles ödeläggande verkan. Det var således nödvändigt att omarbeta lagförslaget angående fästningarne, såväl med afseende härpå som i hänsyn till kamrarne uttalanden, och så förändradt framlades det för kamrarne den 16 nov. 1871, med begäran om ett belopp at 30 1 mil. gulden till lagförslagets genomförande. Ardra kammaren mottog förslaget myckot ogynsamt, likasom den för öfrigt stälde sig i allmänhet ogyneamt till militära åtgärder, emedan krigsbudgeten under de senare åren vuxit från 10 3 mill. gulden upp till 16 å 17 mill. och emedan de olika krigsministrarne haft helt andra åsigter om försvarsväsendets ordnande, än kammarens flertal. Följden var den, att lagförslaget alls icke kom under, behandling. Regeringen uppgaf likväl icke sin ståndpunkt, utan framlade tästningslagon åter d. 16. april 1873, och denna gång. visade kammaren emot densamma en helt annan hållning, än året förut. Redan d. 21 juni afgaf ett i frågan, nedsatt utskott sitt betänkande och uttalade deri, att man medgaf den oeftergifliga nödvändigheten af att nödgas bevilja 31 mill. till försvarsliniens förbättrande, fastän det sedan 1867 redan beviljats 7 mill. i samma syftemål. Orsaken till detta omslag ligger i den lifliga verksamhet, som utvecklats på militärlitteraturens område, för fatt eprida insigt i sakens vigt och betydelse. Då krigsministern Weitzel d. 14 febr. d. å. tör fjerde gången framlade sästningslagen, blef den ock med välvilja mottagen och slutligen godkänd redan d. 7 mars med 60 röster emot 6. Under den diskussion, som fördes, gjorde sig i synnerhet följande moment gällande: Regeringen hade hittills lagt främsta vigten vid att främja landets välstånd, hvarför man anlagt jernvägar för ett belopp af 150 mill. gulden. Nu gälde det deremot att trygga detta välstånd mot angrepp utifrån. Under närvarande förhållanden i Europa var ett krig mellan tvenne mäktiga grannar icke osannolikt, och i så fall skulle landets neutrålitet lätt kunna hotas. Det var på grund deraf nödvändigt att kunna häfda den medelst vapenmakt, för att det icke måtte gå landet på samma sätt som i början af ärhundradet, då Frankrike tvungit det att sluta sig tillsammans med denna stat, hvilket hade kostat en summa af 600 mill. gulden. Denna betraktelse tyckes hafva gjort det största intrycket på den praktiska kammaren; åtminstone framkastades ett yttrande om, att utgifterna till försvarsväsendet kunde betraktas som en assuranspremie mot krigsskada. En annan medlem, som var mycket emot bevillningar till försvarsväsendet och krig öfver hufvud, kunde likväl gifva sin röst till fästningslagen. Genom denna lag kom det likväl enligt hans förmenande -metod i galenskapen, en bestämd anvisning om, huru den dyrbara krigeapparatea skulle brukas, och han skulle säledes, sedan fästningslagen antagits, ej längre behöfva sörja öfver, att penningarne till krigabudgeten skulle för framtiden vara utkastade genom fönstret. Hufvuddebatten vände sig förnämligast kring en paragraf i förslaget, så lydande: Årligen bestämmes på budgeten, huru stor summa af hela det belopp (32 mill. gulden); hvilket är nödvändigt till lagens genomförando, som SS QTall sedan RR 12— Å