Göteborgsposten – 10 april 1874, sida 2

— —— — ——— —— — — — Min son! min son! utbrast baroneten nästan snyftande af glädje. — Min älskade for! utropade bedragaren med väl spelad sonlig ömhet, huru har jag ej lävgtat efter detta ögonblick! Er glädje ersätter mig för allt hvad jag lidit under min sjukdom och för den sista olycka, som var nära att medföra min undergång! Baronetens hjerta ver för fullt för att i detta ögonblick tillåta honom att med ord uttrycka hvad han kände. De heligaste känslor, som kunna väckas till lif i en ädel fars hjerta, utöfvade sitt inflytande på honom. Han tog den unge mannens arm i sin och ledde Lowder långsamt in i förstugan, der tjenarne voro samlade. Sir Arthur stannade här ett ögonblick, då hurrarop på hurrarop höjdes för att välkomna den förmodade sonen, och Lowder bugade sig till höger och venster för att visa sin erkänsla öfver det varma mottagandet. Han var nu tillräckligt kallblonig för att gifva akt på tjenarnes talrikhet och deraf bilda sig en föreställning om huru stort detta gods måtte vara, och det kom en plötslig blixt af tillfredsställelse i hans ögon då han tänkte: — Och detta var Guy Tressilians hem! Stackars man! Hvad har han ej förlorat! Och hvad har icke jag vunnit! Sir Arthur förde sin förmodade son mellan de två raderna af tjenare in i salongen, der han åter och åter omfamnade honom med en fars hela ömhet. — Min älskade son, sade han med en röst som sinnesrörelsen gjorde osäker, ända till jag för några dagar sedan mottog ditt bref och erfor, huru nära det var att jag förlorat dig, visste jag knappt huru kär du var för mig! Den sjukåom du genomgått och det olyckliga skeppsbrottet ha förändrat dig, min gosse. Ställ dig der och låt mig se på dig! Han sköt sakta Lowder ifrån sig och granskade hang ansigte.