Göteborgsposten – 10 april 1874, sida 2

— Skall han aldrig komma? sade baroneten suckande, då den lilla klocken på kaminen slog half två. Jag tillsade Sylvester att ej spara hästarne. Nu borde han vara här. Blanche svarade ej genast. Hon stod på tå vid det stora fönstret med ögonen vidgade och fästade på ett aflägset föremål på vägen. — Ack onkel — käre onkel, utbrast hon slutligen gladt, han kommer! Jeg ser åkdonet. Hon stod ännu något längre qvar och såg med själen i ögonen, så att säga, till dess åkdonet rullade in genom portarre vid grindvaktarstugan. Då sprang hon ut ur rummet och skyndade till biblioteket. Vagnen rullade framåt på den breda allen, och kuskens triumferande min utvisade att den ej var tom Sir Arthur skyndade med darrande lemmar och våldsamt klappande hjerta ut på den breda förstugutrappan och stod med utsträckta armar för att välkomna sin son. Åkdonet stannade; vagnsdörren öppnades inifrån, och en ung man hoppade ner ur vagnen. Denne unge man var Jasper Lowder. Oklanderligt klädd, med rak hållning, ansigtet uppåtvändt under det de blå ögonen uppmärksamt betraktade mannen på förstugutrappan, läpparne nervöst darrade under mustascherna, var han mycket vacker och ståtlig att se på — föga mindre vacker och ståtlig än den ädle unge arftagaren, som han lemnat att försmäkta i en bondkoja på Sicilien. För ett enda ögonblick var det som om Jasper Lowders hjerta upphört stt slå inom hans bröst. Han var ej vies på, att mannen på trappan var sir Arthur, som han trott vora äldre. Men i nästa ögonblick tog han med ett utrop, som liknade ett glädjerop, ett språng-uppför trappstegen och slöts i sir Arthurs armar.