Göteborgsposten – 10 april 1874, sida 2

Det var för bedragaren en ryelig pröfningens stund. Trots hans bemödanden att iakttaga sjelfbeherrskning bleknade hans kinder, och hans läppar darrade ånyo konvulsiviskt under mustascherna. Inågkommande de verkliga drag, som voro olika hos honom och Guy, greps han af fruktan, att sir Arthur skulle upptäcka bedrägeriet. Hon kunde ej höja sina nedslagna blickar mot baroneten, ty han kände att hans fruktan uttrycktes i ögonen. Men utan aning om det oerhörda bedrägeri för hvilket han var offer, ansåg sir Arthur, att Lowders blekhet och darrning voro en naturlig följd af hans sinnesrörelse. Och just då Lowder började tro, att allt var förloradt, utbrast sir Arthur: — Ja, du är förändrad, Guy, men kanske ej mer än jag väntade. Jag.tror, att du ännu har qvar något af din mors utseende. id Det var som om en stor tyngd blifvit lyftad från Jasper Lowders hjerta. Han kände, att han åter lefde. Nu höjde han sina ögon mot sir Arthurs, och ej ett spår af fruktan kunde förmärkas i dessa ögon. — Ja, jag har blifvit förändrad, min far, sade han; men ni visste naturligtvis, att den. gosse ni skickade bort ej skulle vara en gosse, då han kom tillbaka! Åren ha medfört sina vanliga förändringar; sjukdom, resor och studier ha nog medverkat till dem. Men er, min far, hor tiden ej förändrat. Er gestalt är lika rak, ert hår är mörkt och er panna lika fri från skrynklor, som då jag sist såg er. Sir Artbur smålog. — Du väntade väl ej att finna mig en lutande och grånad gubbe vid fyrtiofyra års ålder, hoppas jag, Guy? (Forts.)