— Jag tror, stt jag skall kläda mig i blått, sade hon med låtsad likgiltighet, hvilken ej förmådde föra den redliga och trohjertade tjenarinnan bakom ljuset. Hvilken är min vackraste blå klädning, Cressy? Klädningen blef snart utvald, och Blanche började med Cressys tillhjelp ikläda sig en sidenklädning af den renaste blå färg. Derefter prydde sig Blanche med ett garnityr af stora mjölkhvita perlor af präktig glans. De voro en gåfva af Guy, köpta i Konstantinopel och hemskickade ej långt innan hans resa tagit ett så olyckligt slut. Blanche hade aldrig burit dem, och hon påtog dem nu såsom ett blygt tecken till att hon betraktade den återvändande resenären med något mer än enkel vänskap, ifall han skulle önska något mer af henne. Sedan hennes klädsel blifvit fullbordad, återvände hon till sin förmyndare i salongen. Klockan var nu omkring ett, och ett lindrigt buller började förnimmas utifrån stora förstugan. Hofmästaren och hushållerskan hade utan att ha fått någon särskild tillsägelse derom börjat att ställa upp sina underlydande i förstugan för utbringande af en välkomsthelsning till den återvändande arftagaren. De stodo uppradade utefter väggarne såsom ett nytt slags väggprydnader. Purmton, hofmästaren, i frack och knäbyxor, stod främst i de väntande männens rad. Mrs Goss, hushållerskan, hvilken den värde Purmton länge och utan framgång egnat sin hyllning, men hvilken han ännu hoppades att vinna, stod med blomstrande ansigte midt emot hofmästaren i spetsen för de hviskande fnittrande tjensteflickorna. Baroneten, som var fullkomligt omedveten om de förberedelser, som af hans tjenstepersonal gjordes för att helsa den väntade arftagaren välkommen från hans utländska resor och öfverståndna faror, började blifva orolig och darra af hämmad sinnesrörelse. Han gick af och an i rummet, under det Blanche blek och andlös af förväntan smög sig till ett fönster och blickade ut åt alln.