Göteborgsposten – 10 april 1874, sida 1

Göteborg den 10 April 1874. Ait 1686 års kyrkolag blifvit så föråldrad, att det i en oändlig mängd fall icke kunde komma i fråga att tillämpa densamma, det var nog klart för hvar och en, som kände till dess innehåll. Hvad en Laurelius eller Emporagrius började med och en Eric Lindsköld på sin tid lade sista handen vid, på det verket kunde man ju också svårligen ställa den fordran, att det skulle motsvara vår tids fordringar, äfven om det blifvit aldrig så mycket lappadt och uppstufvadt med tillkomna nya förordningar. Att man deremot ställer sådana anspråk på ett motsvarande arbete af grefve H. Hamilton, erkebiskop Sundberg, biskoparna Genberg och Flensburg, riksarchivarien Nordström och prosten Emanuelson, det faller ju af sig sjelf. Om det nu färdiga förslaget till Kyrkolag och Kyrkostadgar fullt motsvarar dessa anspråk, det blir åter en annan fråga. För vår del må vi nämna, att vi redan hört en och annan besvara denna tråga nekande. Icke tro vi just heller, att ledamöterna af senast församlade kyrkomöte, för hvilka förslaget till förberedande betraktande lärer varit framlagdt, i allmänhet med särdeles lifligt bifall beredde sig att omfatta detsamma. Men detta hindrar icke, att verket kan hafva ett mycket stort värde såsom ett förberedande arbete, och särskildt torde man genom detsamma hafva hunnit ett godt steg framåt i fråga om sjelfva den yttre uppställningen samt utredningen af frågan om rättegångsordningen, på samma gång som man fått ett ganska omfångsrikt register på hvad som i allmänhet anses mest otillämpligt i den gamla kyrkolagen, utan att man behöfver obetingadt antaga, att i hvarje fall det, som man satt i stöllet, är det tänkbart bästa. För öfrigt må man ju anse, att komiterades hufvud uppgift måste hafva varit att revidera och att den verkställda revisionen af de. bestående lagstadgandena tydligen måste vara afsedd att i många fall mera blifva ett underlag för blifvande kyrko-lagstiftning än en sammapfattning af mer eller mindre allmänt äskade reformer. Vårt utrymme förbjuder oss naturligtvis att utförligt behandla det föreliggande förslaget, och vi tilltro oss icke heller så mycken kritisk förmåga och insigt i ämnet, att vi vilja uttala vårt bestämda gillande eller förkastande af den ena eller andra punkten, Vi vilja endast påpeka de punkter, som vid genomläsandet företrädesvis ådragit sig vår uppmärksamhet. De allmänna stadgarna rörande kyrkans. j bekännelse samt om öfvergång till kyrkan — : hvilken sist nämde punkt icke haft något motsvarande i den gamla lagstiftningen — och utträde ur densamma kunde ej, föreställa vi oss, blifvit annorlunda än så, som de i förslaget framställas, då komiterade dels varit bundna af på andra områden gällande lagstiftning, dels böra anses hafva haft den hufvuduppgift vi ofvan antydt. Detsamma gäller om kapitlen rörande den allmänna gudstjensten, döpelsen, skriftermål och nattvard, konfirmation, vigsel och lysning till äktenskap, kyrkotagning, begrafning. den kristliga undervisningen — med presterskapets uppsigt öfver undervisningen i kristendom, med nattvardsläsning, husförhör m. m. — den enskilda själafården och det hemliga skriftermålet. Det euda som i dessa kapitel ådrager sig någon särskild uppmärksamhet är, att i 1 den gamla kyrkolagens bud, att liber concordie är bindande för svenska kyrkans medlemmar, icke här återfinnes, De gamla stadgandena om, att prest kan, om någon blifvit varnad att hålla sig från nattvarden, honom från altaret afvisa, om trolosning först efter föregående examen i Lutherö Catechiomem, äfvensom om särskilda lysnirgsoch vigselbruk, då qvinna är häfdad, hafva äfven bortfallit. Om begrafning i stillhet talas, men deremot förekommer intet motsvarande till kap. 10 5 om sepultura asinina för bannlysta. Kap. 11 afhandlar en synnerligen kinkig punkt, nemligen den om kyrkotukten, och vid genomläsning af detsamma torde det nog förefalla en och annan besynnerligt, hurn komiterade här kommit till sin uppfattning af förhållandena. Kyrkorådet synes i visst afseende vid utöfvande af kyrkotukt enligt komiterades förslag. komma att förfalla till något, som man skulle kunna kalla en imposant ac