Göteborgsposten – 9 april 1874, sida 2

rättighet vunnit en för vår handelsflotta tryekande ötvorvigt i rikets hamnar. Redan för tjugu år sedan fann man aynnerligen anmärkningsvärdt, att drägtigheten af norska med last från Sverige afgångna sartyg var föga mindre än den, som tillhörde de svenska på lika sätt afgångna fartygen; de sörras lästetal (i nyläster räknadt) var neml. år 1852: 57,149, då de senares var 72,623; och nu har dock detta de norska fraktfararnes lästetal stegrate, år 1872 till 237,056, då drägtigheten af de från Sverige med last utgångna svenska fartygen var endast 216,547 nyläster. Normännen erkänna sjelfve, att det är hufvudsakligen på forslandet af svenska varor, som de göra sin stora fraktvinst, och hvarigenom det blifvit dem möjligt att så högt uppbringa sin handelsflotta; och det borde icke för oss vara mindre tydligt, att den i ögonen fallande långsamhet, hvarmed den del af vår handelsflotta, som bufvudsakligast går på utrikes ort, d. v. s. stapelstädornas, tillväxer, väsentligen bar sin grund i den norska konkurrensen. Under de sist förflutna tjugo åren har lästetalet af dessa städers fartyg stigit med endast vid pass 50 procent, då drägtigheten at landtmän tillhöriga fartyg, hvilka nu, utan intrång af norska fartyg, fått besörja den : svenska kustfarten, tilltagit med omkring 150 procent. Ordningen skulle nu komma till äfven denna del af svenska handelsflottan att se sin förkofran afstanna och till äfventyrs att, lika med stapelstädernas på 1830-talet, strax efter det norska fartyg blifvit gynnade med inhomska fartygs rättigheter i afseende på seglationen från Sverige på utrikes orter, någon tid gå tillbaka. Vid den mäktiga utveckling, som Sveriges produktion både af råvaror och förädlade alster i senare tider vunnit, en utvecklirg, med hvilken vår handelsflottas snäckgång står i den största motsägelse, lider det intet tvifvel, att norrmännen skulle af tillåtelsen att i detta vidsträckta land idka kustfart skörda ofantliga fördelar; och då härtill komme, att alla deras fartyg, då de ginge från en svensk hamn till annan, erhölle den sribet trån lotaafgifter, som nu är endast dem förunnad, som hafva rättighet till kustfart i Sverige, kan det icke förundra, att norska representationen med uppräckta händer bifallit ett så ytteret fördelaktigt fördrag. En bekant penna uppträder i Dagens Nyheter i fråga om riksbankens åtgärd rörande det norska guldmyntet. Utan att vilja instämma i klandret mot bankofullmägtige, hvilka förmodligen icke ansett sig kunna besluta på annat sätt, återgifva vi här en del af uppsatsen: Det är ej utan både förvåning och ledsnad, som vi funnit riksbanken hafva beslutat att endast mottaga norskt guldmynt mot agiöo af tio öre för tjugukronestycket och fem öre för tiokronestycket. Då Stockholms enskilda bank strax låtit veta, att den emottager norskt guldmynt utan afdrag, saknar riksbankens åtgärd här på plateen all praktisk betydelse, och vi förmoda att bankerna i orterna icke : heller komma till att medverka till förringandet af det norska guldmyntets prägelvärde, då detsamma till balt och vigt är lika godt som svenskt guldmynt. Men icke desto mindre förefaller riksbankens beslut såsom ett litet hugg emot de sträfvanden, som, åtminstone i de skandinaviska rikenas trängre krets, velat införa gemensamhet i myntförhållandena. Det är alltid svårt att bedöma motiver till handlingar, särdeles då besluten icke äro eller: kunna vara offentligen motiverade. Men i detta fall vill det synas, som om bankofullmäktige velat utöfva en lindrig tryckning på de norska tänkesätten och derigenom framtvinga anslutning till myntkonventionen, utan att ifrågasätta ändring af vissa delar deraf. Om så skulle vara, torde bankofallmäktiges åtgärd helt visst få anses förfelad, och kanske densamma i någon mån verkar raka motsatsen. Men åtgärden förefaller, när man icke tager hänsyn till andra förhållanden än de rent svenska, temligen oklok; ty när ett land beslutat sig för att öfvergå till guldmyntfoten, bör man väl göra allt hvad man kan för att draga guld gill sitt land. Om nu riksbanken tid efter annan införskrifver guld från London, kan denna operation, inklusive frakt, assurans, vexelstämpel, ränteförlust och kommission, omöjligen göras billigare än en gvart pro cent. Om riksbanken emottager norskt guldmynt här hemma uti sina egna kassor och icke vill i allmänna rörelsen ånyo utgifva detsamma, kan ju riksbanken sända det norska guldmyntet till k. myntverket för att der, mot en qvart procents myntningskostnad, få det ommyntadt till svenskt. — — ö Ett kanske obetänkt ytrande af hr Carl Ekman i Första kammaren gaf i förra veckan N. Dagl. Alleh. anledning till skarpa anmärkA POE A A JASAHOAYnUAMx