Göteborgsposten – 9 april 1874, sida 2

denne stackars svagsinte unge mans ögon, avarade doktorn artigt. Men ack! tårarne bevisa ingenting. En gäspning skulle frambringa tårar — ursäkta mig, sköna signorina, jag menar ej att ens denne olycklige skulle ha nog litet vett för att gäspa, då ni sjunger, jag vill blott låta er förstå huru lätt det går för sig att synas gråta. Krokodilen är ett djur, som står på en mycket låg grad inom djurverlden, men han anses dock kunna utgjuta tårar. Ni hyser medlidande med er olycklige landsman. Ni sörjer öfver hans hårda öde. Men alldenstund hen blott är en främling för er, skall ni ej lida så mycket af, att jag för er måste upprepa hvad jag redan sagt till signora Vicini — det finnes intet hopp om att den olycklige någorsin blir återstäld. Ölla hade en känsla, som om ett smärtsamt slag tilldelats henne, Alla hennes luftslott ramlade till jorden. — Han är, kort sagdt, en idiot utan hopp? sade mr Gower med en röst, som lät som en rossling, och med en spöklik blekhet utbredd öfver ansigtet. — Ni har sagt ordet, signore. , — Det är då ingenting vidare att säga om saken, återtog mr Gower. Den intressante unge mannen måste lemnas qvar här, att tillbringa sin djuriska tillvaro och sedan dö. Tillåt mig betala er för ert besvär, doktor. Jag har blott haft ett vanligt menskligt intresse för ynglingen; jag upprepar, att han är ingenting för mig. Krigger, ledsaga den lärde doktorn till vagnen. Då ni fört honom till sitt hem, så kom tillbaka till oss. Doktorn tog afsked och aflägsnade sig. Mr Gower såg efter honom och mumlade: — Sålunda är den saken afgjord. Om jag hade vetat — men det är nu för sent — oåterkalleligen. Jag skulle ej kunna påtaga mig bördan af att draga försorg om och vårda en idiot. Det är en sällsam ödets skickelse som fört både Jasper och mig hit. Det är en sällsam ödets skickolse, som förstört hans lif just vid dess början, (Forts.)