ska hem och en som han ofta älskat att sjunga under sin vistelse i utlandot, såsom påminnande honom om dem han älskade. Kanhända att den inom hans skadade, bedöfvade hjerna berörde ännu en ej brusten minnessträng, ty han började att visa rörelse och slutligen att med ifriga blickar gifva akt på den unga sångerskan. I samma mån hon fortsatte med till hälften hopp till hälften fruktan, blef hans blick allt mer fängslad af intresse, och hans drag arbetade under ett pinsamt förvirradt uttryck, och tårar — de första han gjutit sedan olyekan hände honom — uppstego i hans ögon och runno sakta ned för hans bleka kinder. Ollas hjerta fylldes af en stor glädje. Tressilian hade förrådt till och med mer känslighet, än hon vågat hoppas, och hon sade till sig sjelf: — Jag skall ej tro, att han icke ännu kan räddas: Hans förstånd är liksom förlamadt, ej dödt. Om det finnes något hopp för honom, skall han bli räddad. Lika hastigt som tonerna af sången dogo bort i rymden, lika hastigt försvann uttrycket deraf i den stackars Guys ansigte, och han blet lika slö eom förut. Olla var fördjupad i sina tankar och planer, då mr Gower kom ut ur hyddan, åtföljd af mrs Vicini, som bar en liten korg med drufvor i handen. — Nåväl, Olla, sade hennes förmyndare, jag har hört denna goda qvinnas berättelse om denne — denne unge man. Det är en mycket upprörande berättelse. Hans beskyddare, som hon kallar sir Tresolino och hvars rätta vamn jag ej kan fundera ut, har handlat på det mest ädelmodiga och prisvärda sätt. Han har med stor frikostighet sörjt för Lowder. Den — den unge mannen liknar den dame jag en gång kände och em hvilken jag talat med er — mr Gowers drag tycktes vid dessa ord blifva mer stela — och jag skulle gerna sjelf vilja höra doktorns tankar om honom.