mv C 26— 5 rågavarande tillägget till nämnde S trodde bemälde damoter således ingalunda böra, på sätt rikets stäner begärt, i form af lagförklaring godkännas; hvaan samme ledamöter ej kunde å detta förslag tillyrka nådigt bifall. K. M:t biföll denna af högsta domstolens fleste sdamöter yttrade mening; i enlighet hvarmed nåigt svar å rikssalen meddelades. Jemf. K. M:ts dom . 10 juli 1835, införd vid kapitlets slut. Det underdåniga förslaget kunde således icke, om af förestående synes, på sätt rikets ständer beärt, i form af lagförklaring godkännas. Sålunda terstår, för att vinna målet, ånyo inkomma med nderdånig framställan i den form att den behöfliga ättelsen må erhållas. Af lagsamlingen finner man äfven att hvad som 841 förevar står i en not vid sidan af lagen och ågon tillämpning deraf igenfinnes ej heller i utgifna agböcker; sådant oaktadt vill insändaren, ehuru ned ringa förmåga, yttra några ord med anledning f hvad som 1841 förekom rörande detta ämne. Vidkommande meningen i det utlåtande som, ill följd af de flesta rösterna af högsta domstolens edamöter, numera vill göras gällande, så kan samma, Å sätt den tillkommit; icke enligt 87:de regeringsormen som lag antagas. Den af rikets ständer gjorda framställningen afäåg ett godt ändamål och hade således icke bort föralla. Öm ej rätta sättet för frågans lösning var att inna i den föreslagna redaktionen af 4:de S åide kap. U. B., så borde väl, ehuru ingen anvisning derill i det nåd. svaret lemnades, ändock utväg gifvas för åstadkommande af skyldigheten revers transportera och således frågan icke förblifva in statu quo. Borde ej den skillnad vara klar emellan revers till innehafvare och till viss mans order, att för den som i händer har sistnämnda slags revers handräckning af exekutor ej må meddelas med mindre det genom anteckning å skuldebrefvet visar sig att han är rätt innehafvare. Vid granskning af högsta domstolens motiver för dess mening, så torde flera läsare efter tagen kännedom af desamma finna hvad ins. tycker sig hafva funnit, nemligen att de icke innebära något stöd för uteslutande af all transport a en revers ställd till order. Ej heller kan ins. fatta att den åberopade nåd. domen af d. 10 juli 1835 på något sätt ådagalägger att transport af revers ställd till order skulle vara icke allenast obehöflig utan fast mer vid beloppets indrifvande hinderlig; deremot visar beskaffenheten af målet nödvändigheten att bibehålla transport. Hade k. m.t velat göra till lag den mening, som de flesta af högsta domstolens ledamöter androgo, så hade ju enligt regeringsformen frågan genom proposition blifvit öfverlemnad till ständerna samt dymedelst fått en grundlagsenlig behandling, för att såsom lag gälla. På samma gång högsta domstolens fleste ledamöter förklara, att det gjorda förslaget ej öfverensstämmer med lag och författningar, besinna de ej att deras egen mening har fullt ut samma brist i nämda hänseende. Nu har ins. sökt redogöra för beskaffenheten af den grund, hvarpå ifrågavarande praxis är bygd; läsareh pröfvar sjelf om den är god och bör blifva varaktig. Iforna tider ansåg man behöfligt och ömsesidigt gagneligt, att vid utlåning af penningar företrädesvis begagna reverser, stälda till långifvaren eller order, hvaremot sådana ställda till innehafvaren sällan brukades, emedan de förra lemnade mera säkerhet vid deras förvarande; nu för tiden sätter man båda slagens förskrifningar i samma kategori. Egaren till en fastighet säljer densamma, t. ex. för 100,000 kronor, för hvilken åtgärd fordras åtskilliga skriftliga aftal; han tager i betalning köparens revers till sina order; men för att afhända sig sistnämde egendom behöfves icke skrifvas ett enda ord, som bestyrker dess öfverlåtelse å annan man eller vitsordar den nye innehafvarens eganderätt till förbindelsen. På huru många sätt kan icke en revers, stäld till viss man eller order, komma i obehöriga personers händer, såsom vid dödsfall, flyttningar, eldsvådor, försändningar, å resor, genom inbrottsstölder, otrogna tjenare o. 8. v. Insändaren har under 50 år för egen och andras räkning haft penningtransaktioner, hvarvid aldrig begagnats annat än reverser stälda till order, och det är verkligen oroande tänka sig, att sådana papper kunna utan all transport löpa man och man emellan samt då den slutligen kommer till gäldenären han är skyldig utan något vidare genast infria densamma, alldenstund ianehafvaren är fullkomligt befriad från att i ringaste mån styrka sin åtkomst deraf. Gäldenären kan visserligen tänka hvad han vill om åtkomsten, men betala måste han dock. Uti insändarens granskap hade en person utfärdat till viss man eller order tvenne reverser å tillsammans 6000 kronor; när ban i sitt eget hem liqviderade långifvaren blefvo icke reverserna qvitterade eller öfverkorsade; mannen, som var af en godtrogen natur, tänkte ej mera på saken, men ungefärligen ett är derefter blef. han af en person i Stockholm affordrad liqvid för dessa samma reserver, med hotelse om lagsökning ifall de ej genast infriades. Ins. var närvarande vid den förstnämda liqviden, och när ifrågavarande person berättade denna senare tilldragelse, med tillägg att han ej kunde reda huru eller på hvad sätt de infriade reverserna kommit ur hans ego, förebrådde ins. honom derför att han ej gjort något försök att förmå innehafvaren redogöra för sin åtkomst af desamma, hvarpå han svarade, att lagkarlar sagt honom, att reverser stälda till order ingen transport behöfva för att vara betalbara till hvem som helst och det tjenade till ingenting att affordra honom en slik redogörelse, från hvilken han efter lag vore alldeles frikänd. För närmare 2:ne år sedan dog en man, hvars hufvudsakligaste tillgångar voro reverser stälda till dess order. Nu har en person på ett eget sätt kommit i besittning af boet; han förvandlar reverserna till penningar, och då för en tid sedan en gäldenär begärde att han skulle visa sin rätt att förskrifoingens belopp uppbära, så svarade han med mycken -säkerhet: Numera behöfves ingen redogörelse för åtkomsten af en revers stäld tili order och dylika papper gälla i hvars mans hand utan någon transport. Han fick också slutligen beloppet. Under det att mannen på detta sätt uppbär tillgångarne för boets räkning, har han under 6 månaders tid icke kunnat förmås lemna den månadtligen bestämda I summan för den svagsinta enkan; dessutom finnas fördringsegare i boet, som ännu äro obetalda, och det är icke osannolikt att fordringsegare komma att öra förlust, den kommun enkan tillbör får bekosta hennes uppehälle och vård samt slutligen de afAgse boende slägtingarne blifva utan allt arf. Alla dylika beklagansvärda omständigheter hade troligen uteblifvit om ej hrr jurister förklarat, att reverser till order löpa i hvar mans hand snart sagdt som banksedlar. Affärsmän och låneinrättningar i vårt land ansc icke likgiltigt huruvida förbindelser ställda till order blifva transporterade eller icke man och mar emellan. Såsom bevis härför kan anföras huruson banker å sina postremiss-vexlar hafva med ett 5obs. föreskrifvit: Denna vexel får ej in blanco transpor teras. Denna föreskrift befordrar ordning, lemna; innehafvaren af vexeln större säkerhet i händelse dei skulle förkomma och slutligen är utgifvaren vid des inlösen betryggad att liqviden verkställes till behö rig egare. Ins., som mycket begagnar sig af dess vexlar för penningremisser, anser önskvärdt om er sådan metod skulle kunna göra sig gällande ätve för reverser till viss mans order. Ins. har sig å minstone icke bekant att hvarken innehafvare af hä omnämnda vexlar eller bankerna haft någon oläger TA. Kl ranaa Alla som Ag