Göteborgsposten – 8 april 1874, sida 1

— Hade den person ni kände, mr Gower, äfven förnamnet Jasper? frågade hon, då hennes förmyndare stannade för att tungt sätta sig i sin länstöl. — Nej, den person jag kände under namnet Lowder var en qviona, svarade mr Gower till bälften otåligt; men hon är död nu — hon har varit död. i många år. Hon var af ringa stånd. Denne unge man med den furstliga hållningen — han gjorde ett misslyckedt försök att inlägga något hånfullt i sin ton — kan ej vara den qvinnans son. Utan tvifvel är namnet ganska vanligt. — Men antag att denne unge man var den qvinnans son? inföll Olla. Mr Gower vände bort sitt ansigte. — Det är möjligt, sade han; men om det också vore så, skulle det ej komma mig vid. I hvilken händelse som helst är denne unge man ingenting för mig. Jag har likväl en — en nyfikenhet att se honom, att se om han liknar henne. — Och om han gör det? Om han gör det, så är han i alla fall ej ennat än en idiot. Må han lefva och dö bland dessa bönder. Hvarföre skulle man söka att draga honom bort från den enda krets, der han kan släpa fram en lugn tillvaro och slutligen dö, glömd och okänd af menniskor? En idiot! O himmel! Han reste sig ånyo upp, gick ytterligare ett par slag kring rummet och sade: — Olla, ni och jag skola i morgon gå och söka upp denne vansinnige. Såsom jag nyss sade er, skulle jag gerna en gång vilja se hans ansigte. Jag skall aldrig önska att återse honom, men ni kan sedan besöka honom så ofta ni behagar. Lägg blott en sak på hjertat: efter vårt besök i morgon förbjuder jag eder att någonsin uttala hans namn i min närvaro under hvilken förevändning som helst! Efter att ha yttrat dessa ord lomnade mr Gower hastigt rummet och slog hårdt igen dörren efter sig.