Göteborgsposten – 2 april 1874, sida 2

— Ja, ja, käre onkel. Och denne stackars Jasper Lowder, en hjelplös idiot — hvilket rysligt ord! — är lomnad ensam bland främlingar i ett annat land! Naturligtvis kunde Guy ej föra honom med sig hem. Men det gör , mig så innerligt ondt om den unge mannen, så god och ädel — ty han räddade Guy, och Guy har sagt oss att han höll af honom — drabbad af ett så hårdt slag i sin ungdom. Han skall aldrig återfå förståndet mera! Oh, onkel, tänk om det hade varit Guy! Hennes grå ögon fylldes af tacksamhetens tårar öfver att baronetens son besparats — efter hvad hon trodde — en så grym olycka. Baroneten och Blanche läste brefvet — Lowders bref — om och om igen. De fröjdade sig gemensamt öfver hans förmodade underbara räddning — de erinrade sig anekdoter af den unge resanden — de undrade om tid och sjukdom, om. österns sol, och den starka hafsluften, om tänkande och kultur och resor hade förändrat honom mycket. De sade hvarandra, att de varit beredda på förändringar i hans personliga utseende, men de visste att han skulle återkomma med samma rättframma natur, som karakteriserade hans barndom. Han hade lofvat mycket vid aderton års ålder. Baroneten trodde att han nu uppfyllt allt hvad han lofvat. De suto tillsammans tills den långt framskridna tiden bjöd dem att söka hvila. Det var sir Arthur, som med faderlig ömhet uppmanade sin myndling att begifva sig till sitt rum och gaf henne den vanliga kyssen på pannan till god natt. Blanche lemnade honom motvilligt och gick upp på sitt rum. I flera timmar låg hon vaken, och då hon slutligen föll i sömn, var det för att drömma om Guy Tressilian. Och sir Arthur gick timtals af och an på golfvet i biblioteket, förgäfves sträfvande att qväfva den kärlek, om hvars tillvaro han ej förr än på sista tiden ens drömt, och