Göteborgsposten – 2 april 1874, sida 1

Roman at mrs Harriet Lewis. (Öfvers. trån Engelskan). Det var ej heller något att förundra sig öfver, att han så älskade henne. Hon var mycket skön, med ett ljuslagdt, barnsligt ansigte, och hon var lika ren och oskyldig som hon var vacker. Hon tycktes vara glad till lynnet och sorglös i hågen som ett barn, och blott hennes förmyndare visste, att inom hennes unga bröst slumrade ett hjerta, fullt af mäktiga känslor, och att hon under sitt barnsliga yttre egde en karakter, som ver i stånd till den högsta heroism och sjelfuppoffring. Hon satte sig ner på en pall vid sir Arthurs fötter, och lutande sitt guldlockiga lilla hufvud mot hans knä såg hon, liksom han hade gjort, tankfullt i elden. Sir Arthur förde sin hand smekande öfver hennes hufvud och såg på henne med en blick, som skulle ha gjort henne bestört ifall hon kunnat se den, så full af kärlek och hopplös längtan var den. — Tre . veckor i dag, käre onkel, sedan ni skref till Guy att komma hem, sade Blanche. Hvad det är besyns nerligt, att vi ej höra af honom! Kan någonting ha händt honom? Liksom genom trolleri försvann vid nämnandet af sonens namn det längtande uttrycket från baronetens ansigte, och ett uttryck af den skarpaste förebråelse trädde i dess ställe. Hans gamla vana att undertrycka sina känslor togs Far och Son. 0 ) Forts. fr. N:o 75.