Göteborgsposten – 1 april 1874, sida 1

Från Utlandet, Alltsedan den förste pretendenten Don Carlos skaror i maj 1837 framryckte mot Spaniens hufvudstad Madrid, men kastades tillbaka af Espartoro öfver Ebrostoden, har det legitimistiska upproret aldrig rest sig för Spanien i en så hotande gestalt som nu. För sin nuvarande makt har Carlos mindre att tacka sina egna ansträngningar än det virrvarr som konung Amadeos afgång, bragle öfver landet. Så fort den federalistiska ropablikens c saliga parti efter en kort kamp med d rata republikanerna ryckts till sig allen det och satte anarkien i en ordnad r ställe, började ej allenast den borgerliga, utan äfven den militära otdningens band att lösas. Officeren måste lyda soldaten, men soldaten ej längre officeren; de sprängda carlistbanden, som ej längre förföljdes i back och häl, kunde samlas till stridsdugliga kolonner och åsamla de odisciplinerade trupperna små nederlag på på öppna fältet, och carlismen växte i ajelfmedvetande, mod och styrka. Liksom om myteriandar inom hären ännu icke vore ett tillräckligt ondt, försummade en Figueras och Pi y Margalls federalism, uppfyld af ett svärmande för milis som under då rådande förbållanden nästan kunde kallas vanelanigt, härens sullständigande genom inkallande af rokryter, utan lemnade i stället vapen, tillochmed kanoner, med dåraktigt slöseri i händerna på pöbeln, liksom om den skulle särskilt haft till uppgift att rusta å ena sidan carlisterna, å den andra cantonalisterna till kamp mot Madrid:regeringen. Denna regering gjorde i sjelfva verket för Spanien, hvad några af de med ongelamännen sörbundne negorstammarne för kort tid tid sedan gjorde för de förre, i det de noml, i