Göteborgsposten – 1 april 1874, sida 1

Han var en ollvarlig vacker man i sin mannaålder fulla styrka, såsom hans hår angaf, hvilket var svart son en korpvinge. Han hade bruna allvarliga ögon och en mun, hvars uttryck af fasthet emellanåt mildrades af et ovanligt intagande och ljuft småleende. Storväxt, bred axlad, med en jättes styrka, hade han en qvinnas för fining. Adel, öppenhjertig, god och omisstänksam — sådar var den baronet, som Lowdor hoppades kunna narra till att erkänna sig som son. 4 Han satt försjunken i djupa allvarliga tankar, då dörren plötsligt öppnades och en ung flicka kom in i rummet. Hon var hans myndling, Blanche Irvy. — Ensam? frågade hon med ljuf stämma, då hon nalkades sir Arthur, Har er förvaltare gått med sina tråkiga räkenskaper? Och har; ni litet tid att egna åt en så obetydlig person som mig? — : — Jag har alltid tid för er, Blanche, svarade hennes förmyndare med ömhet. Den blick som åtföljde dessa ord skulle ha varit en uppenbarelse för en äldre och mera erfaren persen än hans unga myndling. Det var en älskares blick. Och ehuru hans hemlighet, som han bevarade så omsorgsfullt som om det gällt bans lif, skulle kunna ha lästs i hans blick, älskade baroneten sin myndling med sin ädla och manliga naturs hela. ömhet och passion — med hela kraften hos ett mognadt hjerta och ett mognadt förstånd. Ej så som han älskat den flicka som blef hans hustru. i hans tidiga år — den som födt honom en son, vår hjelte, och som kort derefter dött. Han hade ej kännt förmågan hos sitt eget hjerta och sin själ, och först på senaste tiden hade han kommit till full klarhet om att Blanche trängt in i hans själs innersta gömmor — att hon . förverkligade det ideal han en gång drömt om, att