Göteborgsposten – 30 mars 1874, sida 2

narvaranas Skund ar I tiiftAIIQ att upportalla sn sältarme, som är både talrikare och bättre in Napoleon III:s. Den bestämmelsen, att värnepligtslagen erhöll retroaktiv kraft, har ökat antalet och sjelfva införandet af värnepligtslagen har stärkt härens moraliska värde. Republiken har i denna stund 600,000 väl väpnade, disciplinerade och godt utbildade soldater till sitt förfogande, och bakom dem väntar ett ofantligt stort och användbart menniskomaterial att blifva användt. Territorialhären (som skall utgöras af 172 infanteri-, 18 kavallerioch 18 artilleriregementen, förutom ingeniörer och tross) finnes visserligen endast till på papperet, och om en plötslig befallning om mobilisering blef nödvändig, så måste fältarmen derför försvagas genom att lemna besättning till fästningarne, men man måste å andra sidan erinra sig — hvilket för öfrigt äfven tillräckligt visats både under och efter kriget — att fransmänners organisationstalang är inycket stor, och att det skall helt säkert icke dröja länge, innan territorialarmn är fullt färdig och i ordning. Förhållandena skola ställa sig gynsamwa för Frankrike, om det får tid att göra sina omedelbara krigslörberedelser; en plötslig och hastig mobilisering skall deremot skada det. Trossväsendet har stora bristfälligheter, men den franska nationen förstår konsten att improvisera, och hon bereder sig redan dertill genom anordnande af en räkning och inregistrering af alla privata vagnar och hästar. Fransmännen kunna redan nu uppträda med en aktiv här om 496 bataljoner, 308 sqvadroner och 323 batterier, hvilket är 124 bataljoner, 56 sqvadroner och 101 batterier mer, än kejsar Napoleon kunde ställa i fält år 1870, och enligt all sannolikhet kan den franska hären år 1875 i händelse af krig öppna fälttåget med tre härar, hvardera om 200,000 man och en roservarmkår. Ännu mera ödesdigert skulle det vara, om vi trodde, att den franska härorganisationen nått sin höjdpunkt. Detta är ingalunda fallet. Oafsedt, att det algieriska infanteriet skulle förstärkas med flera regementen, att jägarne skola ha sex nya bataljoner, och att det redan förut fruktansvärda artilleriet skall ytterligare tillökas med 57 batterier, bör man likväl ständigt hafva för ögonen, att Frankrikes personela och materiela motståndskraft skall i mer än tre år vara i jomnt framåtskridande, för att i juli 1877 nå sid höjdpunkt, att de nya institutionerna skola med hvarje år alltmera vinna terräng och att lagens ordalydelse blifver med hvarje dag alltmera sanning. Men eftersom fransmännen pålagt sig de oerhördaste uppoffringar, och endast för året 1874 använda nästan dubbelt så mycket penningar på sin arms som det tyska riket, alldenstund de arbeta med den aldra största ansträngning för att få revanchearmn färdig, kan Tyskland ej göra annat än detsamma, det vill säga: bevilja större penningsummor än hittills till försvarsväsendet och oaforutet arbeta på nationens krigiska uppfostran. Endast så kan fienden finna oss rustade, endast så kunna vi hafva den öfverlägsenhet, som för tre år sedan skaffade oss segrer. — —— Huru modet fallit i Tyskland, sedan kejsar Wilhelm i talet på sin födelsedag så bebestämdt uttalade sig mot riksdagsmajoritetens önskan att få ett ord med i laget om armns normalstyrka och för regeringens fordran om dennes bestämmande till 401,000 man, derom bära de tyska tidningarne ett troget vitnesbörd. Så skrifver Köln. Zeit.: Kejsarens tal till sina generaler är ännu alltjemt föremål för samtal. Militärlagen ligger kejsaren uppenbarligen om hjertat, och vära deputerade skola göra väl i att icke så optimistiskt, som många gjort, räkna på en till principen långt gående eftergift från regeringens sida. Äfven en nationalliberal tidnings tröstegrunder, att kejsaren icke varit riktigt underrättad om sakernas ställning, är oantaglig; isynnerhet som man vet, att han ännu samma dag konfererat med krigsministern von Kameke och de andra högsta militärmyndigheterna rörande militärlagen. Ställningen hos den politiskt myndiga kärnan af betolkningen inom tyska riket skall väl temligen allmänt vara den, att riksdagen icke kan vägra, hvad regerivgen betecknar som alldeles nödvändigt för rikets säkerhet, Frän regeringens sida har medgifvits, att bredvid maximisiffran 401,000 man kan fastställas en minimisiffra, och enligt all sannolikhet torde 384,000 vara den, som regeringen skulle antaga som lagstadgadt minimum. Man finner häraf, att den tyska pressen blifvit nog beskedlig att uppgifva den förut förfäktade rätten hos Tysklands riksdag att anslagsvis bestämma öfver härens fredsstyrka för hvarje finansperiod och ingå på regeringens begäran om en bestämd normalstyrka en gång för alla, — endast regerivgen vill nedsälta sina anspråk med — 17,000 man! : kant —— L Inom Englands. öfverhus har frågan om den britiska flottans verkliga tillstånd åter förevarit. Lord Lauderdall påstod neml, — det är nu en gång den ädle lordens käpphäst, med hvilken han piruetterar hvarje år inför Huset —, att den engelska flottan endast ser farlig ut