Göteborg den 27 mars 1574. Såsom vi haft någon anledning att, oaktadt ett och annat gängse rykte, antaga, har h. exc. frih. de Geer icke funnits villig att framträda såsom vare sig den verkliga eller den endast ekenbara förste mannen i en ny rådkammare. Hans namn har blifvit framstäldt både på det ena och det andra hållet, och skiljda grupper hafva väntat, kanske nästan gjort anspråk på, att se en man sådan som han framträda, det vill säga en bepröfvad statsman, hvars fullt redbara afsigter, hvars genomgående loyaut och förmåga af sjelfuppoffring för det allmänna bästa synas stå öfver allt tvifvel. Man har väntat detta framträdande ganska allmänt; det är ju icke att förneka; men man kunde endast under vissa betingelser räkna derpå. Vi tro, att det å ena sidan fordrades en farligare brytning, än den, som vid denna riksdag låtit en minister anmäla sin afsigt att afgå och en annan att på visst sätt förldara sig beredd att vädja till ett, lyckligt nog, mycket ovanligt forum, för att frih. de Geer skulle fiona sig uppkallad att allvarligt ingripa. Det är å andra sidan väl tänkbart, att en erfaren och lugnt eftertänksam man, som ser några sina liktänkande framför sig på platser, dem han vet vara svåra att fylla och på hvilkas innehafvare anspråken ställas allt högre och högre, allt mer och mer obilligt, att en sådan man, då han väl märker, att dessa icke vanligt begåfvade medarbetare göra sitt bästa, i det längsta skyr att intaga den plats någon af dem lemnar. Det der är ju saker, som hvar och en med liten menniskokännedom kan tänka sig. Men man har kanske någon anledning att söka få se ställningen från en annan sida. Det är väl ingen förflugen gissning, om man antager, att man på ett eller annat håll vid början af rikedagen tänkte sig möjligheten af en förändring i den närvarande rådkammaren. Vi tänka mindre på de gode herrar, som då tout priz vilja skuffa sig fram; vi taga också mycket litet med i beräkningen de storvigtige, som begripa litet och derföre svärma för, att andra må tro dem begripa allt. Men der fans dock bland våra ombud många betänksamme, som trodde, att mycket kunde göras bättre, än det nu för tiden blir gjordt; och det är väl möjligt, att de icke hade så orätt; men hvilka skola då med ens uträtta alla de storverk, aom man nu fordrar. Det är ett farligt spel att sätta upp ministerplatser som vinst. Och, såsom det nu törefaller oss, har man åter en gång gjort upp räkningen utan värden. Från ännu en annan sida skulle vi vilja se de sista tilldragelserna. De händelser, som framkallat den närvarande s. k. ministerkrisen, och den fråga, som föranledt en bestämd förklaring på förhand af civilministern, hafva, åtminstone den förra, för liten betydelse för att kunna anses annat än som en icke sökt, men icke heller ovälkommen anledning att komma ifrån ett uppdrag, som må blifva för tungt för den, som har en mer än vanligt stark, men också berättigad sjelfkänsla. Hvad herr statsrådet Bergströms förklaring särskildt beträffar, tro vi dock icke, att den innebär en bestämd afsigt att lemna det värf, som han på mer än ett sätt visat sig vara vuxen. Hon är endast ett öppet vädjande till den eller dem, som våra grundlagar ställa såsom domare i slika fall. Man kan väl icke förebrå honom, att han ej kan gå ifrån sin öfvertygelse — denna öfvertygelse rörande grundlagens rätta tolkning, hvilken äfven vi, och så många med oss, dela — äfven om han måste för sin åsigt offra sin goda vilja att —WQ —L—L———