drufklase, mrs Popley — jag är så törstig! Dessutom vill jag gerna se det inre af ett sådant litet vackert hus. Vill ni följa mig? Utan att invänta svar sprang hon neråt, men i nästa minut tvärstannade hon, rodnande och förvirrad. Ty blott några famnar från henne satt på klipporna en ung man, som hon tyckte vara den vackraste hon någonsin sett, och han betraktade henne med sorgna ögon, blå som hafvet under dem — ögon hvilkas sällsynta skönhet lofvade att fästa sig i hennes minno för framtiden. Olla fattade instinktlikt, att han var en person tillhörande den högre klassen. Det var ej derföre att hans kläder voro fina och välsittande, eller att hans resliga smärta gestalt hade någonting nobelt och elegant i sin hållning. Det var ej derföre att han hade bruna, lätt krusade mustascher eller att hans breda panna var så hvit; men kanhända att alla dessa drag tillsammanlagda gåfvo henne detta intryck. — Han är turist, tänkte flickan. Huru sorgsen han ser ut. Lydande en ögonblickets ingifvelse, gick Olla fram till den unge mannen och frågade honom på sin bästa italienska, om förfriskningar kunde erhållas i den närbelägna hyddan. Den stackars Guy Tressilian — ty den vackre unge mannen var han — reste sig upp och bugade sig med någon instinkt af sin fordna artighet. — Jag — jag vet ej, stammade han på sitt wmodersmål, synbarligen brydd och förvirrad. Ett uttryck af glad öfverraskning blef synligt i Ollas ansigte. — Ni är cagelsman! Jag trodde det-i samma ögonblick jag fick se er, utbrast hon, men hejdade sig och rodnade ånyo öfver sin ifver. Förlåt mig, tillade hon, jag har varit borta i flera månader från England, och det är