lermo är belägen, såg Olla framför sig Cape di Gallos klippspetsar. — Vi måste bestiga dessa klippor, mrs Popley, sade hon skrattande. Hvilken storartad utsigt vi i denna klara luft skola ha derifrån öfver hafvet och Monte Pellegrino. Ni är väl ej trött? — Nej. Jag skulle kunna gå till yttersta ändan af udden! försäkrade mrs Popley. Olla gick förut, lätt klättrande upp för klipporna och pratande under det hon klättrande. Om en stund nådde de spetsen. Det ver ett ensligt ställe med en enda hydda inom synhåll. Denna hydda stod på kort afstånd från den högsta klippspetsen, och en liten vingård samt en beteshage, hvarest några getter betade, sträckte sig bakom hyddan, tydligen tillhörande densamma. Detta var mekarne Vicinis hydda och Guy Tressilians närvarande hem. Olla kastade blott en flyktig blick på villan och vände sig derefter om för att betrakta den herrliga tafla, som utbredde sig framför henne. Det nakna, grå Monte Pellegrino reste sig högt och vördnadsbjudande mellan slätten och det blå hafvet. Nästan vid dess fot kunde Olla urskilja några vackra villor omgifna af vingårdar. Villa Bella Vista urskiljde hon med fullkomlig tydlighet. Hon satte sig ner på en klippa och öfverlemnade sig under några minuter uteslutande åt den njutning, som den vackra utsigten beredde henne. Mrs Popley satte sig afveo ner, och Krigger, som nu hunnit upp till toppen, kastade sig ner till sin fulla längd vid ett högst dåligt lynne. Såsom Olla artydt, var han ingen vän af promenader och kroppsrörelse. Popley förblef stående af respekt för Bin unga herrskarinna och kanske äfven för att inför Krigger skryta med sin öfverlägsna uthållighet. Efter en stund reste Olla sig upp och yttrade: Jag går ner till den der hyddan för att få en