seriet vid rue des Martyrs, den stora mötesplatsen för litteraturens och konstens afsigkomlingar under de sista tjugu åren; likasom personerna i en komedi, inträda de, tala, gestikulera, deklamera sin sonnet, sjunga sin knplett, men framför allt förfriskande sig ymnigt i den tjockaBtobaksröken med ölmuggen eller absintbglaset, till dess de gå bort för att bävga sig, osa ihjäl sig eller dö på hospitalet. Dödslistan är hemsk att läsa — ingen enda som upplefvat 40 år och nästan allesammans döda för sin egen hand eller i vansinne. De flesta af dessa namn torde vara alldeles okända för evenska läsare, om jag undantager Gerard de Nerval, som hängde sig, och Pierre Dupont, den ryktbare visdiktaren, Berangers medtäflare i popularitet, som slutade med att bli idiot och icke ens kunde ihågkomma en enda strof af sina visor, samt kanske Baudelaire, som gjort den europeiska publiken bekant med Edgard Poös fentastiska historier, och som också slutade som idiot, qvarhållande af hela detta språk, som han hade behandlat med så gripande salländning, häkten af en svordom! — Författaren söker i ett företal till sin bok att göra kejsardömet ansvarigt för alla dessa olyckligas förspilda lif, genom den tystnad, som detta med ens lät följa på det litterära och politiska tumultet under 1848 års revolutionsperiod. Iogen, som vill vara uppriktig, kan gitva honom rätt deruti: orsakerna äro många och politiken är endast en af dem. Att tälja de andra, skulle bli en alltför omfattande studie öfver vår tids sociala psykologi att kunna inrymmas i denna anspråkslösa korrespondens. Jag slutar heldre med att citera en reflexion af en bland hjeltarne i boken, Jules Viard, som en tid hade tillhört redaktionen af Figaro under dess litterära period: Att inte få dejeunera, är ingenting; att inte heller få dinera, är obehagligt; att inte en gång få soupera, är hårdt; att så inte få dejennera den följande dagen, börjar bli oroånde . . . Det är förunderligt, hvad jag ofta har anledningar att oroa mig!