ser dagligen så många bevis på den högt uppdrifna talenten att sätta politiska komedier i scen att man slatar med att bli en smala skeptisk. I en af de svenska tidningarne läste jag häromdagen en fasligt svår beskrifning på nöden i Paris för närvarande. Berättelsen härstammade påtagligen från tyska källor, och var desto bättre ofantligt öfverdrifven. Det är visst sant, att vissa yrken, särdeles alla dem som höra till bygnadafacket, tör tillfället ligga i lägervall och att följaktligen de dithörande arbetarnes ställning kan vara svår. Äfven inom några andra yrken, der produktionen under de sista åren af kejsaredömet var alltför högt uppdrifven, råder nu arbetsbrist, och hvad slutligen angår handelns ställning, så har denna förlorat dela genom den konkurrena som öppvades från flera håll under kriget och som den ännu icke förmått öfvervinna, dels och isynnerhet genom frånvaron från Paris af en mängd rika utlänningar och familjer, som ännu icke återtagit vägen hit. Den tryckta ställningen har således sin ganska naturliga förklaring och krisen, ehuru långvarig, liknar här icke på låogt när den som pågår på många andra ställen t. ex. i Wien, i Amerika och i hela Italien. Aldraminst kan den jemföras med den förfärliga hungersnöden i Ostindien, och under sådana förbållanden är det icke heller lämpligt att jemföra de ansträngningar som göras för olyckans afbjelpande på det ena och det andra hållet. Den välgörenhet som utöfvas under vanliga förhållanden i Paris och London är verkligen icke att jomföra, endast att det är här som den har ett ojemförligt, aldeles ojemförligt företräde. Det är, sorgligt att säga, iogen enda dag, som ej någon menniska i London äör af hunger; här inträffar eller åtminstone behöfver eådant aldrig intröffa. Skilnaden ligger dernti, att der finnes blott fattigvård, mer eller mindre väl ordnad, och möjligen filantropi, men här finnes en outtömlig rikedom på kristlig barmhertighet och menniskokärlek. Att det emellertid i en eå stor stad som Paris måste finnas oändligt mycket hemlig nöd och okända lidanden är naturligt, och störet äro dessa pröfningar hos dem, som gerom sin ställning tillhöra kretsen af de föreynta fattiga. — En tidning har i dag en artikel med öfverskriften Horu litteratörerna dö, och uppräknar en sorglig lista på mer eller mindre bekanta män af pennan, som under de sista åren dött af eller i elände. Anledningen till artikeln har gifvits af en stackars gosses död, Louis Boissier (n.b. icke att förvexla med professorn Gaston Boissier, som skri vit de bekanta studierna öfver det gamla Rom) hvilken i går hittades i en eländig vinåskammare af ett hotell af sista ordningen, död af brist helt allena utan någon enda vänlig hand att tillsluta hans ögon. Att blifva homme de lettres och sramför allt journalist är en sjukdom, som för hvarje år kräfver sina offer. Det är här med denna bana. som med en viss annan födkrok (sans comparaison för resten!) som lockar qvinnorna — en viss briljant yta, utsig ten till nöjen och muntert lif, och exemplet af några personer som derpå samlat rikedom, hvartill dessutom för litteratörerna hägrar hoppet om en otörvansklig ära i minneta pantheon. Man kommer till Paris från sin landsort med en bundt poesier under armen och hoppas att tidningar och förläggare skola öppna sina dörrar på vid gafvel, och efter några år fullt af grymt svikna förväntningar blir slutet ofta på visan en tidig död och fattigbegrafningen, stundom kolpannan och !a Morgue. Den, som här är i fråga, hade verkligen lyckats att se sitt namn under några tidningsartiklar, men som icke blifvit uppmärksammade af publiken och följaktligen illa betalda. Han hade försökt sig som reporter och burit små nyheter till fem eller sex blad, men han saknade en god reporters främsta egenskap, nödig aplomb och rätta maneret att taga folk — mindre lycklig än ett par andra af detta yrke som jag känner till, af hvilka den ene är en kandidat fråa en af våra grannländer, den andre en echbweizisk kypare och som numera hvardera förtjena minst tusen franos i månaden, men så höra de också till yrkets blomma. Det har nyligen hos förläggaren Sartoriue utkommit en bok med titeln Les derniere Bohemes af Firmin Maillard, som skildrar med sorglig naturtrohet det litterära zignenarelifvet under de sista tjugo åren. Titeln de sista får beklagligen ej förstås bokstafligen; namnet likasom saken kommer nog alltid att ega bestånd och författaren skulle nog om några år kunna utgifva en ny upplsga af sin bok betydligt tillökad, såsom det ornkar heta på titelbladet. Sådan den år, erbjuda emellertid dessa sidor — de sorgligaste sidorna i vår tids litterära och aristokratiska historia — ett egendomligt sorgligt intresse. Det är ingenting annat än verkliga personer, som författaren förer fram på scenen — och scenen är hutvudsakligast det inom vidsträckta kretsar i Paris väl bekanta ÅbrasEES —— nöje att träffa en landsman i ett främmande g på henne med ett egendomligt allvar. Det