mig ett stort nöje att träffa en landsman i ett främmande land. Guy såg på henne med ett egendomligt allvar. Det syntes ingenting fånigt nu i hans ädla, vackra ansigte, blott ett djupt och mildt vemod, som gjorde Olla både rörd och bedröfvad. Ännu svarade han ej på bennes tilltal. Till hälften stött öfver denna besynnerliga tystnad, vände sig Olla.om för att lemna honom, men med ett uttop af sorg fattade han tag i hennes kofta och yttrade: — Gå ej! Sköna dame, gå ej! I detta ögonblick kom mrs Vicini, som från sitt fönster fått syn på främlingarne, för att se till sin skyddsling. Hennes blomstrande bebagliga ansigte väckte genast Ollas intresse. — Vill ni ej komma in i hyddan, signorina? sade gumman nigande. Allt hvad mitt hus kan erbjuda står till myladys tjenst. Förlåt, att den stackars unge engelsmannen ej svarade er, då ni tycktes göra honom några frågor; men han talar blott föga. — Han — hen är väl ej sjuk? stemmade Olla med någon förvirring. . — Ack jo, signorina! svarade urs Vicini med en suck. Han har en hopplös sjukdom — i hufvudet, i hjernan, förstår ni, signorina, sade qvinnan i det hon förde handen till sitt eget hufvud för att gifva bestämdare betydelse åt sina ord. — Han är väl ej vansionig? utbrast Olla bestört. Tressilian drog en djup suck och satte sig ver på den klipps, från hvilken ban stigit upp. — Ej vansinnig i vanlig bewärkelso — ej våldsam, signorina, sade den eicillanska qvinvan sorgset; men han är just sådan. ni ser honom nu. Han är mild som ett barn och så artig och lugn — den stackars unge engelsmannen! Men han talar ej, mylady, Och kan kommer ingentiog ihåg, ej ens sitt namn! Gorts.)