Göteborgsposten – 23 mars 1874, sida 2

———-8ä———6——7 OkSk— rinan, sade hon, och vid anblicken af så många främmande ansigten, som kasta nyfikna blickar på mig, Låtom oss gå för oss sjelfva till någon enslig romantisk plats på kusten och betrakta hafvet och segelfartygen. Mrs Popley samtyckte, såsom hon alltid gjorde, hvad Olla än ville föreslå, och litet senare anträdde de sin vandring. Då de kommo in i den skuggrika orangelunden, reste sig Jim Popley och Krigger, hvilka sutit på en trädgårdsbänk, skenbarligen mycket goda vänner, och följde dem. Den store blodhunden, som nu var Kriggers oskiljaktige följeslagare, gick vid sidan af dem. — Jag skulle gerna vilja bereda den obehaglige Krigger en promenad, som kändes efter, sade Olla i det hon kastade en harmsen blick bakom sig. Ni vet, mrs Popley, att han liksom andra ormar tycker om att ligga och gassa i solskenet. Jag är säker om att min förmyndare fått höja lönen för honom, sedan denna nya sakernas ordning blifvit införd. — Ni kan gå så långt ni behagar, miss Olla, sade den härdade gamla engelska qvinnan småleende. Jag är säker om, att jag skall kunna hålla ut med er. — Jag undrar om Krigger vaktar mina dörrar om nätterna, anmärkte Olla eftertänksamt, under det hon dansade fram på den stig, som ledde genom lunden, Då han tager så många försigtighetsmått för att förhindra hvarje möjlighet för mig att undkomma om dagen, så förundrar det mig, att han ej sätter en vaktare utanför min dörr om natten! — Han har en i trädgården, hvilken gör samma tjenst som en vanlig fångvaktare, sade mrs Popley; jag menar den der vilde hunden som följer oss åt. Han gör sina slag omkring villan hela natten igenom, tror jag. Hvarjo gång jag, sedan det blifvit sent, öppnar ett fönster för att släppa in frisk luft, höjer hunden ett tjut nedanför och springer upp, som om han tänkte få fatt i mig och slita mig i stycken. Jag är rädd för det djuret, miss Ols,