Göteborgsposten – 23 mars 1874, sida 2

Al Från Utlandet. De tal, som vexlades vid den ofta omtalade kejserlige prinsen Louis Napolåons födelsedagsfest i Chiselhurst d. 16 mars, föreligga oss nu fullständiga, och då de torde såsom aktstycken af vigt för historien äfven vara af ett mera allmänt intresse, vilja vi här återgifva dem. Den adress till prinsen, som hertigen af Padua uppläste såsom ordf, för de uppvaktande bonapartiske anhängarne i parken vid Camden House, efter besöket i gratkapellet, löd sålunda: Monseigneur! Vår första hyllning egnades kejsaren; bönen bar samlat oss kring hans graf; vi hafva i minnet återkallat denne store ande, som äfven den högsta rang icke hade beröfvat något af dess sällsynta takt och hvilken förblifvit ädel och klar i olyckan. Förgätande otacksamheten och ringaktande hatet, har kejsaren aldrig, oaktadt så mycken plötslig motgång låtit något bittert ord falla från sina sorgbundna läppar. Vi, som hafva känt, hafva älskat honom högt, monseigneur, och denna kärlek är det främsta band, som förenar oss med eder, som hyser en så varm sonlig känsla. Från de olika trakterna af vårt fädernesland hafva vi stämt möte bär på eder födelsedag; de, som icke kunnat komma, hafva skickat vitnesbörd om sin trohet. Tillåt mig, monseigneur, att med få ord angifva den sanna karakteren af denna sammankomst. Partierna i Frankrike verka för sina läror och söka att påskynda deras seger, den kejserliga saken intager en alltför stor plats i landet. Beslutne som vi äro att icke öfverskrida lagens gränser, hafva vi rätt att påminna om forntiden, att rådgöra med oss sjelfve om värt fåderneslands förhoppningar och att uttala vår trohet för Ä U för en dynasti, hvilken i detta ärhundrade beklädt tronen i mer än 30 år. Monsiegnur, aderton år ha förrunnit, sedan franska folket helsade hudskapet om eder födelse; Europa, som var samladt vid Paris-kongressen, slöt sig tili dess glädje och dess bopp. Ni erhöll titeln Frankrikes barn-. Om stormen icke hejdat den nationala viljans gång, skulle kejsardömets författning i dag lägga landet i edra händer. Men i tre år har nu det ena försöket gjorts efter det andra att bilda en fast regering, landet har sats i rörelse och försöket har dött i vanmakt. Under det nationen litar på lojaliteten hos marskalk Mac Mahon, som är den provisoriske vårdaren af dess intressen, är han orolig för sin framtid, och samhällets verksamhet lider deraf. Tryggheten kan endast återvinnas derigenom, att det lojala och fria uttrycket af allas vilja erkännes at hvarje enskild borgares fosterlandskärlek. Hvilken regering skall den allmänna rösträtten välja, då den utöfvar sin obestridliga suveränitet? Frankrike är demokratiskt, men det vill hafva ordning och autoritet; republiken har för detsamma aldrig varit annat än er öfvergående, en tillfällig statsform, hon har endast påtvingats densamma genom ett skräckregimente, genom ett segerrikt upppror eller genom ett under fiendens ögon och till hans bästa utfördt mordförsök. Napoleonernas dynasti har valts ur folkets leder för att representera och garantera vårt moderna samhälles intressen och rättigheter. Det är grundladt, ånyo frambragt och uppburet af oräkneliga omröstningar, och det är resultatet icke af en enskild klass, utan af hela nationens val. Det är edert rättskraf, monseigneur, och den nation, som skrifver det med sin hand, skall ej glömma det. De, som kalla henne vankelmodig och revolutionär, förtala henne. Visserligen uppröres ytan lätt af stridiga vindar, och vårt öde bar alltför ofta varit prisgifvet åt upproret. Men folkets politiska tro liknar religionen; hon kan visserligen för en kort tid böjas af stormen, men endast för att åter resa sig så mycket säkrare och stoltare. Vi äro i talrik mängd samlade omkring eder, monseigneur, men tusen gånger talrikare äro de, som på Frankrikes jord fira den 16 mars med sina välönskningar och sina böner. Vänta derför i lugy; ingen skall kunna hejda den nationala strömmen; tillbringa landsflyktens dagar i lugn och arbete, omgifven af en moders kärlek, hvars mod och fosterländska sjelfförnekelse hafva gifvit henne en ädel plats i historien; men var redo att efterkomma Försynens beslut. Efter en storm af bifallsrop uppläste den kejserlige prinsen med djup och manlig röst, hvilken hördes af hela församlingen, följande svar: