Göteborgsposten – 23 mars 1874, sida 1

——————— jag kan gå ner till min förmyndare! Det är härdt, att j skall nödgas dölja mina verkliga känslor af fruktan för honom! — En gång skall ni bli fri, miss Olla, sade den gamla qvinnan hoppfullt, och vi måste försöka uthärda till dess! Om mr Gower åter skrider till ytterligheter, måsto vi försöka flykten igen. Men vi få ej förlora vårt mod. När det är förloradt, så är allt förloradt! Flickan blickade sorgset ut genom fönstret. Hon stod ännu qvar der, då en knackning hördes på dörren till hennes boudoir, och Jim Popley förkunnade att middagen var framdukad. Olla steg ner i salongen, hvarest hennes förmyndare väntade på henne. Han gaf henne armen och förde henne öfver den stora breda förstugan till en lång vacker matsal, från hvars fönster man hade utsigt åt orangelunden. Olla fördes fram till öfra ändan af bordet, och mr Gower tog plats vid den nedra. Krigger tjenstgjorde såsom hofmästare och uppassare. Mr Gower försökte få ett samtal i gång, men hans myndling var vid en tystlåten sinnesstämning, och efter en liten stund blef äfven han tyst, Sedan Krigger burit in deserten lemnade han på en vink af sin husbonde rummet. Olla läppjade på sitt svarta kaffe och sysslade litet med en drufklase eller emakadp på ett fikon, under det hennes förmyndare gaf akt på hepne med känslor af återvaknande kärlek. Hans ansigte rodnade och en varmare glöd visade sig i hans ögon. — Jag tror ej att jag sade, att jag står i underhandling om ett par hästrr och en vegn, anmärkte han. Ni ser huru angelägen jag är om att ni skall finna trefnad, Olla. Jag hyser ingen önskan att lägga något hinder i vägen för era utflykter. Det finnes några vägar, som äro rätt behagliga ett åka. Vägen till Palermo är den vackraste! Ni kan åka den dagligen. Det finns äfven romana