kiksdags-kaleidoskoy 1874. . XVII. Den 19 mars. Att tiderna förändras, derom torde äfven de, som i går bevistade Kamrarnes sammanträden, blifvit öfvertygade. Hvem hade väl kunnat föreställa eig, att då fjerde hufvudtiteln — anslagen till landtförsvaret — stod främst på föredragninglistan, ingen lifligare stämning skulle skönjas inom Kamrarne, och alls ingen folkträngsel uppstå på åhörareläktarne? Hade då krigsministern, hyllande den allmänna afväpningsteorien, icke begärt några nya anslag, eller hade statsutskottet gått alla hans önskningar villigt till mötes? Intetdera var förhållandet. Men man var icke mera tallysten, än jemt så mycket som situationen kräfde. I Första kammaren fick krigsministern nästan alla sina förslag antagna; i Andra kammaren åter vägrades deremot åtskilliga anslag som statsutskottet förordat, men det var mera en formalitet, man iakttog, än definitiva beslut som fattades, ty frågorna afgöras vida enklare medelst gomensam votering. Hr Jöns Pehrsson var i alla fall den, som drog det kortaste strået. För att komma den allmänna afväpningen två steg närmare, hade han yrkat, att generalitetet skulle indragas och anslaget till indelta armöns vapenöfningar nedsättas från 1,270,000 kronor till 670,000, och nekas kan ej, att båda förslagen voro i hög grad praktiska; men det oaktadt hade de inga sympatier. Desto större framgång hade hr Ola Boson Olsons yrkande, att inom generalstaben skulle ingen, som -hade 5000 kronor i lön, erhålla dyrtidstillägg. Visserligen erinrade grefve Björnstjerna, att den grundsatsen hade riksdagen ötvergisvit vid gemensam votering, och han dref derföre den absurda satsen, att riksdagen borde handla konseqvent. Men grefve Arvid Posse anförde ett förträffligt motskäl: riksdagen hade Visserligen beviljat dyrtidstillägg för somliga, men vägrat sådant för en, som hade högre lön än 5000 kr. Kammaren hade således två vägar att välja på, och hvilket beslut, som fattades, bifall eller afslag, vore lika konseqvent. Det är också gifvet, att, vill man befrämja afväpning praktiskt, så är det en god utväg att alls icke hålla på generalstaben. -Att inom Andra kammaren majoriteten skulle vara hågad bevilja dyrtidstillägg för indelta armåns befäl, ens för 1875, kunde icke skäligen påräknas, då nämnde majoritet vill afskaffa hela den indelta armån, hvilket obestridligen befrämjas, ju sämre befälet aflönas. Det anses i allmänna lifvet ytterst obarmhertigt att neka den, som icke har sin utkomst, nödigt understöd och ändå obarmhertigare, om såsom skäl för denna vägran anföres, att andra hafva god utkomst. I politiska kretsar, eller egentligen i den som formeras af Andra kammarens majoritet, resonnerade man annorlunda. Emedan en del af militärbefälet har god utkomst, bör icke den del af betälet, som obestridligen är dåligt aflönad, erhålla lödeförbättriog. En sådan tankegång är visst icke hög